På promenad

Vi gick på promenad, jag och den lilla svarta hunden. Det var vår runt oss och hela världen doftade. Det syntes på hennes lilla nos som känsligt och intensivt läser av omgivningen. Så många stenar, grenar, blommor som skulle luktas på. De bär på meddelande förstår du. Dolda för mig och dig men uppenbara för henne. Ibland fick hon bråttom och de små benen pinnade på i en fart du inte tror är möjlig. Ibland var det viktigt att stanna. Så viktigt att hon måste sätta sig ner med rumpan i backen och ta spjärn för att visa mig att det är någon hon verkligen måste ta reda på innan vi kunde gå vidare.

Jag undrade vad det är för meddelande hon tog del av, min nos uppfattade dem inte. Men jag kunde känna doften av hav och sand. Den ljumma vinden och att solen värmde så att jag behövde stanna och ta av mig den långärmade tröjan. Jag läste av världen med andra sinnen. Såg människorna som gav mig korta ögonblick av sina liv. Fast de lämnade mig som oftast utan svar om vem de är. Som mannen vi mötte, han som gick med stavar klädd i finskjorta och gula manchesterbyxor. Ett steg i taget gick han vägen fram vid sidan av sin hustru. De var lite till åren, klädda som de skulle gå bort, där de gick med sina stavar. Och jag tänkte att det var lite udda.

Eller det stora sällskapet som letade efter lämplig plats för sin picnic vid havet. Mitt bland dem en missnöjd man. Han verkade inte vilja vara på picnic. Hans arm var skadad så han kunde inte hitta ett bra ställe att sitta på. Tre år skulle det ta innan skadan läkt, det berättade Ham. De andra erbjöd honom sittplatser och uppfällbara stolar men de ville han inte ha. Min lilla svarta hund nosade runt och gick alldeles nära dem, lite för nära för att jag skulle vara bekväm. Kände mig lika obekväm som om en skulle kliva in i ett hus där de som bor grälar. Lyckligtvis ledde hennes nos vidare och jag kunde stå på den högsta klippan och blicka ut över hamninloppet. Över containerhamnen på andra sidan älven. Där kranarna reser sig likt urtidsödlor mot himlen. Järnet, havet, berget och stålet.

Så mötte vi det unga paret, nyblivna föräldrar som avbrutit som sin promenad för att fotografera den nyblivna mamman och vagnen med havet och himlen som fond. Vi gick vidare min hund och jag. Hon med nosen full av kunskap och jag med huvudet fullt av fantasier.

Utställning på En Deli Haga

Sedan en tid tillbaka har jag förmånen att få ställa ut mina alster hos Halil på En Deli Haga. Här om dagen bytte jag bilderna. Så nu hänger där nya motiv att vila ögonen på när en njuter av den goda maten. Titta gärna förbi om du har tid! Restaurangen ligger på Haga Nygata mitt i pittoreska Haga och serverar fantastisk medelhavsinspirerad vegetarisk mat!

Såld

Såld

En fantasi

Hans mun rörde sig. Formade ord, meningar. Ljud som rörde sig över bordet och trängde in i hennes öron. Hon väntade på att det skulle ta slut. orden. Vad pratade han om egentligen? Hon hade tappat tråden för länge sedan. Låtit sina tankar flyga iväg, ut genom fönstren. Vidare över fälten och vägen. Till skogen, den djupa skogen. Hon ville gå där idag, vandra mellan höga träd, in bland mossa och rötter, tallar och rotvältor. Långt, långt in, där en kan tro att Hon Bauers troll ska tala upp bakom stenarna, eller kanske en grådvärg?

Plötsligt har han slutat prata, han tittar uppfodrande på henne. Det är något hon borde svara på. Något som hon inte hört.
– Förlåt, säger hon. Kan du ta om det sista igen?
Han tar om det, hon svarar något svepande men han verkar nöjd och återgår till att läsa tidningen på sin padda.. Hon tar sin mugg, sippar på kaffet, starkt med lite skummad mjölk en guldkant på lördagsmorgonen.
De sitter på verandan, den stora punchverandan som läser längs halva långsidan på huset. Här har de ett stort matsalsbord med plats för många middagsgäster. Men nu är det bara hon och han, de sitter i ena änden av bordet, han på kortsidan hon på långsidan så båda kan se ut genom fönstren.

Hon sänker blicken, tar sin telefon nöjd över att han har slutat prata. Radion står på som en ljudkuliss till deras frukostscen. Hon kollar FB och Insta, konstatera att hennes uppdatering om ledig lördagsmorgon och långfrukost har fått ett godkänna antal likes och några kommentarer som berömmer blommorna på bordet. Hon kollar Twitter och sedan Aftonbladet, inget är nytt. Hon har redan kollat säkert 20 gånger sedan hon vaknade. Som en tics, som något att göra.

Hon försvinner tillbaka till skogen, hon vill ligga där på rygg i den mjuka träna mossan. Dra in doften av träd och jord i näsan. Titta upp mot trädkronorna och molnen som rör Sif över himlen. Lyssna till skogens alla ljud, en kvist som knäcks, en fågel som sjunger, surret av insekter. Där vill hon ligga och låta skogen sjunga henne till söms. Känna sina ögonlock bli tunga, bli ett med jorden. Få stanna upp, bli lugn i kroppen, sluta känna de brännande rännilarna av adrenalin och magsyra so slingrar sig genom hennes kropp till vardags.

Med ett ryck dras hon tillbaka till verandan, han har rest sig från bordet och råkat slå ut sin kaffekopp. Den bruna fläcken spriter sig över duken, tar över bomullsfiber, efter bomullsfiber i den antikvitet duken. Han torkar med en servett. Hon säger åt honom att låta det vara. Hon ska ändå byta duk innan gästerna kommer ikväll och det är inte mer kaffe än att duken har sugit åt sig all vätska. Inget rinner ner på mattan.

På bordet ligger nu resterna kvar, den omsorgsfullt uppdukade frukosten är som ett raserat slott. Hon överväger att fota det. Det är lite av en trend på sociala medier. Att ta bilder av måltiderna efter istället för innan de ätits. Men hon bestämmer sig för att låta bli. Hon vill ju inte ge intryck av att hon inte har något bättre för sig än att posta på Instagram.


I mellanrummet

I mellanrummet.
Mellan hemma och borta.
Där far landskapet förbi utanför fönstret.
Träden tornar över åkrarna, husen ligger utspridda som legobitar på golvet i barnets rum.

I mellanrummet.
Mellan borta och hemma.
Där far tankarna fram och åter. Finner nya banor. Gifter sig, faller undan och frodas på nytt.

I mellanrummet.
Mellan hemma och borta,
Andas jag emellanåt otåligt, tåligt, tålmodigt. Ibland möter jag min egen blick. Ibland fler jag undan. Av undfallenhet eller ren lathet.

I mellanrummet.
Mellan hemma och hemma. Finns allt och ingenting. Där rusar känslorna och där falang de ut. Där byter jag skepnad. Tempo, blir annorlunda och densamma.

I mellanrummet.
Händer det att jag lyfter blicken och ser dagen som den är, just då.
på tåget. På väg mellan borta och hemma. Mellan här och där. Mellan dig och mig. På vägen mellan hemma och hemma.

Dilemman

Är det det här som är dilemman?

Att inte veta vad som är mod och vad som är dumdristighet.
Att vara mellan glädjen från en härlig upplevelse och längtan efter mer.
Att känna ett sug efter kommunikation för att det är roligt och lustfyllt men ovilja att vara påträngande och skrämma bort.
Att hysa en vilja att vara öppen, rak och ärlig men samtidigt räddas konsekvenserna.

Och den inneboende otåligheten som är så svår att tygla.

Efter allt, är kanske det enda jag vill säga detta.

Du,
rör mig
berör mig
väcker något i mig
som kan vara ljuvligt och skrämmande.

Jag vill uppleva mer av dig
och jag är rädd att det är ensidigt.