Om den största utmaningen

-Var här och nu, säger ni.

Men hur är jag det när hel mitt väsen är inställt på rörelse?

När problem är något som ska lösas.

Frågor något som ska besvaras.

Dilemman något som ska dechiffreras och plockas i sär tills de upphör att existera.

När möjligheter är något som ska tas tillvara.

Framtiden något som ska påverkas och formas.

När det viktigaste verktyget jag har i min verktygslåda är handling?

När jag är någon som gör, inte någon som är.

Hur ska jag då vara här och nu?

Någon sa, – Var i din kropp.

Men hur ska jag vara det.

När jag levt nästan hela mitt liv i min hjärna?

I mina fantasier, i mina drömmar, i mina rädslor.

När hjärnan, tanken, behovet och förmågan att analysera, strukturera, plocka isär och bygga upp. Formulera och utrycka- är ett grundfundament i den som är jag.

När kroppen inte förmår fungera som jag vill. När jag inte kan använda den på det sätt jag vant mig vid. Att jag inte kan vara i min kropp på det sätt jag lärt vara i den för att den ska vara funktionellt.

Hur ska jag vara i min kropp då?

Ändå vet jag att jag behöver det. Flosklerna, självklarheterna.

⁃ Vara här och nu.

⁃ Vara i din kropp.

⁃ Ge mig tid.

Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt.

Som ett högt plank att forcera.

Som att balansera på kanten av en bottenlös brunn.

Vad döljer sig bakom planket? I botten av den bottenlösa brunnen. Vilka känslor väntar, bakom frustrationen, oacceptansen. Vilket liv väntar. När jag läkt.

Att inte veta.

Fast egentligen har jag aldrig vetat. Aldrig haft en plan.

Jag har varit i rörelse. Nu ska jag stå still. Vara här och nu. I min kropp. Ge mig tid. Att läka, att hitta min väg. En ny mening. Kanske är det mitt livs största utmaning.

Om en tidig morgon i slutet av september

En tidig morgon i slutet av september när det fortfarande är mörkt öppnar en man sin dörr. Han tar tidningen som ligger i tidningshållaren och läser rubrikerna på första sidan i ljuset av ytterbelysningen. Han bor på tredjevåningen och har en trevlig öppen svalgång utanför sin lägenhetsdörr. På sommaren har han och hans fru ett bord och två stolar stående på svalgången, de brukar sitta där i skuggan och läsa på varma dagar. De har gjort det fint med blommor i bänkar vid räcket. Så här i september står pelaginierna fortfarande i blom. Han ryser till lite i den kalla luften, går in och stänger dörren.

Han vet inte att någon ser honom. På andra sidan gården står en kvinna på sin balkong. Hon har gått ut för att ta lite frisk luft då hon vaknade och inte kunde somna om. I bara nattlinnet står hon där och låter den kalla, stilla september morgonen omfamna sig. Rena ut vargtimmarnas hetsiga drömmar ur huvudet. Hon såg mannen som hämtade tidningen, undrade vad han läste där han stannade utanför dörren. Plötsligt känner hon att hon fryser, huden knottrar sig på benen, de små lena hårstråna på armarna reser sig. Hon går in, återvänder till sängen, kliver ner i de ännu varma lakanen, drar täcket över sig och somnar om utan en tanke i sitt huvud.

Om en ilska

Det kom ett mail.

Mina ögon svepte över bokstäverna som bildade ord, blev till meningar och slutligen bildade ett meddelande.

Två gånger läste jag.

Hjärna processade långsamt betydelsen av innehållet i meddelandet.Långt ner i min kropp började något att röra sig. Från magen, upp genom det fina nätverket av blodkärl och nerver. Upp i huvudet. Det kokade, kokade, kokade och sved.

En ilska, ett raseri, en bottenlös sorg.

Det kom ett mail.

Som öppnade luckan till svek och förruttnelse. Ett meddelande som till sist är ett bevis på något jag redan viste. Jag tror jag har väntat på det. Kanske har jag hoppats att meddelandet skulle vara ett annat. Ett innehåll som gav mening åt det meningslösa. Som inte bekräftade att det jag varit med om är en spegel av det absolut sämsta hos människor. Det när kampen bara handlar om personlig makt. Ingenting annat. Och när allt som är värt att kämpa för kan trampas på och offras.

Det kom ett mail.

På några rader, bekräftades det det jag viste men som tiden gett ett hopp om skulle visa sig vara fel. Min ilska släpptes lös. Här står jag nu. Arg och ledsen. Ilska och sorg blandas i det kokande kärl som är min kropp. Och jag vet inte vart jag ska rikta den. Det fins inget forum, ingen konstruktiv väg. Det fins bara jag och min kokande kropp. Min besvikelse, mitt tappade förtroende och min tappade respekt.

Det kom ett mail.

Och känslan av meningslöshet är överväldigande. Som om ett av mina grundfundament har rubbats. Något livsviktigt har gått sönder och kan inte lagas. Min karta är kladdig och nålen i min kompass snurrar förgäves efter norr.

Här står jag och kan inget annat.

Om en kväll mellan juli och augusti

Gården är stilla, vilar i sommarkvällens milda ljus. Det är inte mörk ännu. Inte på kvällen när juli snart ska gå över i Augusti. Kvällen är ljum, nästan varm. Den för vissa olidliga för andra efterlängtade hettan från dagen dröjer sig kvar innan för husens väggar. Men på balkongerna, där är det nu behagligt att sitta i ett linne och känna hur kroppen svalkas av och kommer till ro.

På avstånd hörs bilarnas sus. Musik från en fest någonstans i grannskapet. Och på en öppen svalgång står en man. Han har blonda dreadlocks, svart t-shorts och kalsonger. Han ringer i en liten klocka, spanar ut över gräsmattan mellan husen. Väntar på sin svartvita katt.

Att hålla om sin sorg

Med långsamma steg gick jag på promenad med hunden på armen. Det var varmt och hon satt med sin lilla hallonröda tunga ute och flämtade lite. Njöt när det kom en vindpust och fläktade. När jag satte ner henne på ängen var hennes päls fuktig av min svett. Vi gick i hennes takt. Hon som vill nosa på vart varannan tuva och plötsligt får upp ett spår. Då ilar hon hit och dit innan hon hittar målet. Doftens upphov. En fågelfjäder, en glömd vante eller en liten hög med torkat bajs från en annan liten hund.

Vi gick mot vattnet, inloppet till staden. Ner till stranden, den lilla svarta hunden aktade sig för vattnet. Hon ville inte bli blöt om tassarna. Jag gjorde tvärt om, gick i vattenbrynet, lät det salta vattnet kyla mig och skölja rent mina fötter. Upp på klippan igen och sedan tog vi gångvägen.

Så nådde vi kontorshusen som ligger alldeles vid älvkanten hände något i min kropp. Axlarna åkte ner och tårarna började rinna. En lågmäld, tyst gråt. En sorg som försiktigt tog sig fram. Något släppte taget. Jag satte mig på en sten, tittade ut över vattnet och conteinerhamnen på andra sidan. Det var som islossning men väldigt försiktigt. Inte påträngande och dramatiskt. Inte något högljut hulkande, inte snorigt och ljudligt. Stilla föll tårarna och jag höll om min sorg. Som om en kamp jag inte viste fans var över.

När vi fortsatte att gå rann tårarna ännu. Det gjorde mig inte något. Hunden stannade till. I den torra sanden invid berget var en liten grop hon blev väldigt intresserad av. Nosade, grävde, rullade sig. Omedveten om mina tårar, upptagen av doften och äventyret.

När vi gick vidare hade hettan torkat mina kinder.

Om vänskap

Jag hade en del aktiviteter och utflykter i bakfickan. Men hon behövde inte det.

Hon behövde sova, äta och gå stilla promenader. Vila på en klippa och spela Pokémon go. Hon behövde vara hos mig. Precis som jag behövde hennes närvaro. Hon som är som jag men ändå inte.

Så lika och så olika. Stilla dagar utan krav, utan prestation. Timmar i vänskap och förståelse, de försvann i ett ögonblick men de bor en oändlighet i dem. De räcker långt bortom tiden.

Om en ledsenhet

Är det sommarregnet som strilar utanför fönstret?

Är det ruset av tinderchatter som rann ut i sanden som lämnar kroppen?

Eller är det att ledigheten äntligen är här?

Någonting är det.

Kanske bara varandet.

En nödvändig del av livet som stilla gör sig påmind. Den lågmälda känslan av ledsamhet som sakta fyller kroppen. Som saktar in rörelser och tankar. Smeker din kind och viskar att den är en del av dig.

En alldeles nödvändig pusselbit för att du ska vara hel.

På promenad

Vi gick på promenad, jag och den lilla svarta hunden. Det var vår runt oss och hela världen doftade. Det syntes på hennes lilla nos som känsligt och intensivt läser av omgivningen. Så många stenar, grenar, blommor som skulle luktas på. De bär på meddelande förstår du. Dolda för mig och dig men uppenbara för henne. Ibland fick hon bråttom och de små benen pinnade på i en fart du inte tror är möjlig. Ibland var det viktigt att stanna. Så viktigt att hon måste sätta sig ner med rumpan i backen och ta spjärn för att visa mig att det är någon hon verkligen måste ta reda på innan vi kunde gå vidare.

Jag undrade vad det är för meddelande hon tog del av, min nos uppfattade dem inte. Men jag kunde känna doften av hav och sand. Den ljumma vinden och att solen värmde så att jag behövde stanna och ta av mig den långärmade tröjan. Jag läste av världen med andra sinnen. Såg människorna som gav mig korta ögonblick av sina liv. Fast de lämnade mig som oftast utan svar om vem de är. Som mannen vi mötte, han som gick med stavar klädd i finskjorta och gula manchesterbyxor. Ett steg i taget gick han vägen fram vid sidan av sin hustru. De var lite till åren, klädda som de skulle gå bort, där de gick med sina stavar. Och jag tänkte att det var lite udda.

Eller det stora sällskapet som letade efter lämplig plats för sin picnic vid havet. Mitt bland dem en missnöjd man. Han verkade inte vilja vara på picnic. Hans arm var skadad så han kunde inte hitta ett bra ställe att sitta på. Tre år skulle det ta innan skadan läkt, det berättade Ham. De andra erbjöd honom sittplatser och uppfällbara stolar men de ville han inte ha. Min lilla svarta hund nosade runt och gick alldeles nära dem, lite för nära för att jag skulle vara bekväm. Kände mig lika obekväm som om en skulle kliva in i ett hus där de som bor grälar. Lyckligtvis ledde hennes nos vidare och jag kunde stå på den högsta klippan och blicka ut över hamninloppet. Över containerhamnen på andra sidan älven. Där kranarna reser sig likt urtidsödlor mot himlen. Järnet, havet, berget och stålet.

Så mötte vi det unga paret, nyblivna föräldrar som avbrutit som sin promenad för att fotografera den nyblivna mamman och vagnen med havet och himlen som fond. Vi gick vidare min hund och jag. Hon med nosen full av kunskap och jag med huvudet fullt av fantasier.

Utställning på En Deli Haga

Sedan en tid tillbaka har jag förmånen att få ställa ut mina alster hos Halil på En Deli Haga. Här om dagen bytte jag bilderna. Så nu hänger där nya motiv att vila ögonen på när en njuter av den goda maten. Titta gärna förbi om du har tid! Restaurangen ligger på Haga Nygata mitt i pittoreska Haga och serverar fantastisk medelhavsinspirerad vegetarisk mat!

Såld

Såld

En fantasi

Hans mun rörde sig. Formade ord, meningar. Ljud som rörde sig över bordet och trängde in i hennes öron. Hon väntade på att det skulle ta slut. orden. Vad pratade han om egentligen? Hon hade tappat tråden för länge sedan. Låtit sina tankar flyga iväg, ut genom fönstren. Vidare över fälten och vägen. Till skogen, den djupa skogen. Hon ville gå där idag, vandra mellan höga träd, in bland mossa och rötter, tallar och rotvältor. Långt, långt in, där en kan tro att Hon Bauers troll ska tala upp bakom stenarna, eller kanske en grådvärg?

Plötsligt har han slutat prata, han tittar uppfodrande på henne. Det är något hon borde svara på. Något som hon inte hört.
– Förlåt, säger hon. Kan du ta om det sista igen?
Han tar om det, hon svarar något svepande men han verkar nöjd och återgår till att läsa tidningen på sin padda.. Hon tar sin mugg, sippar på kaffet, starkt med lite skummad mjölk en guldkant på lördagsmorgonen.
De sitter på verandan, den stora punchverandan som läser längs halva långsidan på huset. Här har de ett stort matsalsbord med plats för många middagsgäster. Men nu är det bara hon och han, de sitter i ena änden av bordet, han på kortsidan hon på långsidan så båda kan se ut genom fönstren.

Hon sänker blicken, tar sin telefon nöjd över att han har slutat prata. Radion står på som en ljudkuliss till deras frukostscen. Hon kollar FB och Insta, konstatera att hennes uppdatering om ledig lördagsmorgon och långfrukost har fått ett godkänna antal likes och några kommentarer som berömmer blommorna på bordet. Hon kollar Twitter och sedan Aftonbladet, inget är nytt. Hon har redan kollat säkert 20 gånger sedan hon vaknade. Som en tics, som något att göra.

Hon försvinner tillbaka till skogen, hon vill ligga där på rygg i den mjuka träna mossan. Dra in doften av träd och jord i näsan. Titta upp mot trädkronorna och molnen som rör Sif över himlen. Lyssna till skogens alla ljud, en kvist som knäcks, en fågel som sjunger, surret av insekter. Där vill hon ligga och låta skogen sjunga henne till söms. Känna sina ögonlock bli tunga, bli ett med jorden. Få stanna upp, bli lugn i kroppen, sluta känna de brännande rännilarna av adrenalin och magsyra so slingrar sig genom hennes kropp till vardags.

Med ett ryck dras hon tillbaka till verandan, han har rest sig från bordet och råkat slå ut sin kaffekopp. Den bruna fläcken spriter sig över duken, tar över bomullsfiber, efter bomullsfiber i den antikvitet duken. Han torkar med en servett. Hon säger åt honom att låta det vara. Hon ska ändå byta duk innan gästerna kommer ikväll och det är inte mer kaffe än att duken har sugit åt sig all vätska. Inget rinner ner på mattan.

På bordet ligger nu resterna kvar, den omsorgsfullt uppdukade frukosten är som ett raserat slott. Hon överväger att fota det. Det är lite av en trend på sociala medier. Att ta bilder av måltiderna efter istället för innan de ätits. Men hon bestämmer sig för att låta bli. Hon vill ju inte ge intryck av att hon inte har något bättre för sig än att posta på Instagram.