På promenad

Vi gick på promenad, jag och den lilla svarta hunden. Det var vår runt oss och hela världen doftade. Det syntes på hennes lilla nos som känsligt och intensivt läser av omgivningen. Så många stenar, grenar, blommor som skulle luktas på. De bär på meddelande förstår du. Dolda för mig och dig men uppenbara för henne. Ibland fick hon bråttom och de små benen pinnade på i en fart du inte tror är möjlig. Ibland var det viktigt att stanna. Så viktigt att hon måste sätta sig ner med rumpan i backen och ta spjärn för att visa mig att det är någon hon verkligen måste ta reda på innan vi kunde gå vidare.

Jag undrade vad det är för meddelande hon tog del av, min nos uppfattade dem inte. Men jag kunde känna doften av hav och sand. Den ljumma vinden och att solen värmde så att jag behövde stanna och ta av mig den långärmade tröjan. Jag läste av världen med andra sinnen. Såg människorna som gav mig korta ögonblick av sina liv. Fast de lämnade mig som oftast utan svar om vem de är. Som mannen vi mötte, han som gick med stavar klädd i finskjorta och gula manchesterbyxor. Ett steg i taget gick han vägen fram vid sidan av sin hustru. De var lite till åren, klädda som de skulle gå bort, där de gick med sina stavar. Och jag tänkte att det var lite udda.

Eller det stora sällskapet som letade efter lämplig plats för sin picnic vid havet. Mitt bland dem en missnöjd man. Han verkade inte vilja vara på picnic. Hans arm var skadad så han kunde inte hitta ett bra ställe att sitta på. Tre år skulle det ta innan skadan läkt, det berättade Ham. De andra erbjöd honom sittplatser och uppfällbara stolar men de ville han inte ha. Min lilla svarta hund nosade runt och gick alldeles nära dem, lite för nära för att jag skulle vara bekväm. Kände mig lika obekväm som om en skulle kliva in i ett hus där de som bor grälar. Lyckligtvis ledde hennes nos vidare och jag kunde stå på den högsta klippan och blicka ut över hamninloppet. Över containerhamnen på andra sidan älven. Där kranarna reser sig likt urtidsödlor mot himlen. Järnet, havet, berget och stålet.

Så mötte vi det unga paret, nyblivna föräldrar som avbrutit som sin promenad för att fotografera den nyblivna mamman och vagnen med havet och himlen som fond. Vi gick vidare min hund och jag. Hon med nosen full av kunskap och jag med huvudet fullt av fantasier.

I mellanrummet

I mellanrummet.
Mellan hemma och borta.
Där far landskapet förbi utanför fönstret.
Träden tornar över åkrarna, husen ligger utspridda som legobitar på golvet i barnets rum.

I mellanrummet.
Mellan borta och hemma.
Där far tankarna fram och åter. Finner nya banor. Gifter sig, faller undan och frodas på nytt.

I mellanrummet.
Mellan hemma och borta,
Andas jag emellanåt otåligt, tåligt, tålmodigt. Ibland möter jag min egen blick. Ibland fler jag undan. Av undfallenhet eller ren lathet.

I mellanrummet.
Mellan hemma och hemma. Finns allt och ingenting. Där rusar känslorna och där falang de ut. Där byter jag skepnad. Tempo, blir annorlunda och densamma.

I mellanrummet.
Händer det att jag lyfter blicken och ser dagen som den är, just då.
på tåget. På väg mellan borta och hemma. Mellan här och där. Mellan dig och mig. På vägen mellan hemma och hemma.

Dilemman

Är det det här som är dilemman?

Att inte veta vad som är mod och vad som är dumdristighet.
Att vara mellan glädjen från en härlig upplevelse och längtan efter mer.
Att känna ett sug efter kommunikation för att det är roligt och lustfyllt men ovilja att vara påträngande och skrämma bort.
Att hysa en vilja att vara öppen, rak och ärlig men samtidigt räddas konsekvenserna.

Och den inneboende otåligheten som är så svår att tygla.

Efter allt, är kanske det enda jag vill säga detta.

Du,
rör mig
berör mig
väcker något i mig
som kan vara ljuvligt och skrämmande.

Jag vill uppleva mer av dig
och jag är rädd att det är ensidigt.