Om att vara sjukskriven, igen.

(Det här är en text som jag publicerade på FB den 21/9.)

Sedan två veckor är jag sjukskriven.

Kroppen energilös och jag är hjärntrött. På läkarintyget står det att jag är utmattad. Ni som känner mig vet att det inte är första gången. Ni vet också att jag har haft en lång period när jag varit frisk mellan min andra och tredje sjukskrivning.

Nu kanske någon undrar varför jag skriver det här? Det är en bra fråga och jag har funderat mycket på om jag ska dela med mig av detta och hur mycket jag ska dela med mig av om mitt tillstånd. Det är en utsatt situation och en privat del av mitt liv som inte är helt självklar att dela på FB. Jag skriver av tre skäl. Det första är att jag vet att jag inte är ensam om detta och att det fins ett stigma kring den här typen av ohälsa. För att bryta det krävs vittnesmål och vi som blir utmattade pratar om det. Jag erkänner gärna att det är lättare när en är frisk och har det hela bakom sig, men icke destu mindre är det viktigt att kunna tala också när en är sjuk.

Mitt andra skäl är att jag helt enkelt vill att människor jag bryr mig om och som bryr sig om mig, ska veta hur mitt liv är.

Det tredje skälet är terapeutiskt. För mig är det ett verktyg i rehabiliteringen att sätta ord på det jag är med om och berätta om det. Att leva mina värderingar i relation till mig själv också när jag är skör. Att vara och våga vara en hel människa. Livet är inte bara framgång, soliga gräsmattor och såpbubblor. Det är skört och svårt också, åtminstone mitt liv.

Mitt tillstånd nu hänger ihop med den utmattning som gjorde att jag gick i däck för 2,5 år sedan. Då låg jag en månad med feber. Min hjärna hade slut på bränsle och det satte sig på immunförsvaret sa doktorn. Sedan har jag långsamt blivit bättre, förra hösten hade jag långa perioder när jag kände mig nästan helt återställd.

Men i år har jag blivit sämre och efter semestern eskalerade både de fysiska skoven- att jag får förkylningssymptom, ont i kroppen, halsen och allmän orkeslöshet i musklerna- hjärntröttheten eskalerade också. Den innebär att jag är känslig för ljud. Att jag har svårt med samtal där många pratar med varandra och att jag blir trött av mötet med andra människor, särskilt flera på en gång. Detta är några effekter/ symptom som utmattningen visar sig i.

Så nu är det dags igen. Och jag vet ju, att en utmattning av det slag jag har inte kommer över en natt, det byggs upp under lång tid. I gengäld finns det inte heller någon quickfix, det tar lång tid att återhämta sig. Det är så otroligt frustrerande. Att inte kunna fungera på sin ”vanliga” nivå. Att det tar tid att komma tillbaka, att det inte fins en formel för hur en gör det. Det ger också upphov till sorg och oro.

Och om du läst så här långt; jag är lite skör. Behöver inte goda råd, jag har erfarenhet och får bra behandling. Men jag behöver omtanke och vänskap.

Jag vill gärna se den här sjukskrivningen som en möjlighet- inte som ett nederlag. Utan som en hjälp att hitta min väg till ett friskt liv.

Om hösten

Plötsligt är det mörkt när klockan slagit halv åtta om kvällen. Alla sommarbarn har firat sina födelsedagar, ätit jordgubbstårta i solen och öppnat sina paket i gräset.

Nu skiftar träden färg, kronor i mässing och guld ska sträcka sig mot himlen i en sista gest av stolthet innan vinden klär av dem. Snart står de nakna i mötet med vinterns drottning.

Men inte riktigt ännu. De möter höstens första frost ännu färgsprakande och starka. Håller om oss när vi går på promenad i skogen. Vi har tagit fram varma tröjor, eller kanske en extra fleece. Vi som nyss hade våra bara fötter i sandaler och lät vinden smeka våra bara ben, funderar nu på vart vantarna ligger gömda. Vi stannar upp på promenaden en dag som denna när solen skiner och luften är hög och klar. Vi säger – Titta så vackert ljuset är genom de gula löven.

Eller så hinner vi inte. Promenera, stanna, titta, njuta. Några av oss springer för fullt i vardagens ekorrhjul. Hämta, lämna, vabba, jobba, helgerna fylls med aktiviteter och väldiga tvättberg. Semestern är längesedan. Julledigheten långt borta. Kanske ser vi några lediga dagar på höstlovet som en hägring framför oss.

Det är mörkt halv åtta om kvällen. Höstbarnens födelsedagar kommer nu som pärlor på en tråd. Vi firar dem inne, i sken av värmeljus med morotskaka och kaffe. Ser på när de öppnar paketen på soffbordet och släktens yngsta vill hjälpa till med alla färgglada snören. Har vi tur, värmer solen ännu fram på eftermiddagen så det går att grilla korv i trädgården. Njuta av att vara ute, tillsammans, en gång till.

Jag förundras över tiden, hur den hoppar, smyger sig fram. Upplevelsen är inte linjär och regelbunden- så som den ska vara i teorin. Upplevelsen av tiden är organisk, överraskande. Som ljuset. Det förändras regelbundet lite grann varje dygn. Ändå vet jag att någon gång i början av april, då kommer jag upptäcka att det plötsligt är ljust. När det tidigare var mörkt. Precis som jag nu, helt plötsligt omfamnas av mörkret trots att klockan bara blivit halv åtta om kvällen.

Om den största utmaningen

-Var här och nu, säger ni.

Men hur är jag det när hel mitt väsen är inställt på rörelse?

När problem är något som ska lösas.

Frågor något som ska besvaras.

Dilemman något som ska dechiffreras och plockas i sär tills de upphör att existera.

När möjligheter är något som ska tas tillvara.

Framtiden något som ska påverkas och formas.

När det viktigaste verktyget jag har i min verktygslåda är handling?

När jag är någon som gör, inte någon som är.

Hur ska jag då vara här och nu?

Någon sa, – Var i din kropp.

Men hur ska jag vara det.

När jag levt nästan hela mitt liv i min hjärna?

I mina fantasier, i mina drömmar, i mina rädslor.

När hjärnan, tanken, behovet och förmågan att analysera, strukturera, plocka isär och bygga upp. Formulera och utrycka- är ett grundfundament i den som är jag.

När kroppen inte förmår fungera som jag vill. När jag inte kan använda den på det sätt jag vant mig vid. Att jag inte kan vara i min kropp på det sätt jag lärt vara i den för att den ska vara funktionellt.

Hur ska jag vara i min kropp då?

Ändå vet jag att jag behöver det. Flosklerna, självklarheterna.

⁃ Vara här och nu.

⁃ Vara i din kropp.

⁃ Ge mig tid.

Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt.

Som ett högt plank att forcera.

Som att balansera på kanten av en bottenlös brunn.

Vad döljer sig bakom planket? I botten av den bottenlösa brunnen. Vilka känslor väntar, bakom frustrationen, oacceptansen. Vilket liv väntar. När jag läkt.

Att inte veta.

Fast egentligen har jag aldrig vetat. Aldrig haft en plan.

Jag har varit i rörelse. Nu ska jag stå still. Vara här och nu. I min kropp. Ge mig tid. Att läka, att hitta min väg. En ny mening. Kanske är det mitt livs största utmaning.

Om en tidig morgon i slutet av september

En tidig morgon i slutet av september när det fortfarande är mörkt öppnar en man sin dörr. Han tar tidningen som ligger i tidningshållaren och läser rubrikerna på första sidan i ljuset av ytterbelysningen. Han bor på tredjevåningen och har en trevlig öppen svalgång utanför sin lägenhetsdörr. På sommaren har han och hans fru ett bord och två stolar stående på svalgången, de brukar sitta där i skuggan och läsa på varma dagar. De har gjort det fint med blommor i bänkar vid räcket. Så här i september står pelaginierna fortfarande i blom. Han ryser till lite i den kalla luften, går in och stänger dörren.

Han vet inte att någon ser honom. På andra sidan gården står en kvinna på sin balkong. Hon har gått ut för att ta lite frisk luft då hon vaknade och inte kunde somna om. I bara nattlinnet står hon där och låter den kalla, stilla september morgonen omfamna sig. Rena ut vargtimmarnas hetsiga drömmar ur huvudet. Hon såg mannen som hämtade tidningen, undrade vad han läste där han stannade utanför dörren. Plötsligt känner hon att hon fryser, huden knottrar sig på benen, de små lena hårstråna på armarna reser sig. Hon går in, återvänder till sängen, kliver ner i de ännu varma lakanen, drar täcket över sig och somnar om utan en tanke i sitt huvud.

Om en ilska

Det kom ett mail.

Mina ögon svepte över bokstäverna som bildade ord, blev till meningar och slutligen bildade ett meddelande.

Två gånger läste jag.

Hjärna processade långsamt betydelsen av innehållet i meddelandet.Långt ner i min kropp började något att röra sig. Från magen, upp genom det fina nätverket av blodkärl och nerver. Upp i huvudet. Det kokade, kokade, kokade och sved.

En ilska, ett raseri, en bottenlös sorg.

Det kom ett mail.

Som öppnade luckan till svek och förruttnelse. Ett meddelande som till sist är ett bevis på något jag redan viste. Jag tror jag har väntat på det. Kanske har jag hoppats att meddelandet skulle vara ett annat. Ett innehåll som gav mening åt det meningslösa. Som inte bekräftade att det jag varit med om är en spegel av det absolut sämsta hos människor. Det när kampen bara handlar om personlig makt. Ingenting annat. Och när allt som är värt att kämpa för kan trampas på och offras.

Det kom ett mail.

På några rader, bekräftades det det jag viste men som tiden gett ett hopp om skulle visa sig vara fel. Min ilska släpptes lös. Här står jag nu. Arg och ledsen. Ilska och sorg blandas i det kokande kärl som är min kropp. Och jag vet inte vart jag ska rikta den. Det fins inget forum, ingen konstruktiv väg. Det fins bara jag och min kokande kropp. Min besvikelse, mitt tappade förtroende och min tappade respekt.

Det kom ett mail.

Och känslan av meningslöshet är överväldigande. Som om ett av mina grundfundament har rubbats. Något livsviktigt har gått sönder och kan inte lagas. Min karta är kladdig och nålen i min kompass snurrar förgäves efter norr.

Här står jag och kan inget annat.

Om en kväll mellan juli och augusti

Gården är stilla, vilar i sommarkvällens milda ljus. Det är inte mörk ännu. Inte på kvällen när juli snart ska gå över i Augusti. Kvällen är ljum, nästan varm. Den för vissa olidliga för andra efterlängtade hettan från dagen dröjer sig kvar innan för husens väggar. Men på balkongerna, där är det nu behagligt att sitta i ett linne och känna hur kroppen svalkas av och kommer till ro.

På avstånd hörs bilarnas sus. Musik från en fest någonstans i grannskapet. Och på en öppen svalgång står en man. Han har blonda dreadlocks, svart t-shorts och kalsonger. Han ringer i en liten klocka, spanar ut över gräsmattan mellan husen. Väntar på sin svartvita katt.

Att hålla om sin sorg

Med långsamma steg gick jag på promenad med hunden på armen. Det var varmt och hon satt med sin lilla hallonröda tunga ute och flämtade lite. Njöt när det kom en vindpust och fläktade. När jag satte ner henne på ängen var hennes päls fuktig av min svett. Vi gick i hennes takt. Hon som vill nosa på vart varannan tuva och plötsligt får upp ett spår. Då ilar hon hit och dit innan hon hittar målet. Doftens upphov. En fågelfjäder, en glömd vante eller en liten hög med torkat bajs från en annan liten hund.

Vi gick mot vattnet, inloppet till staden. Ner till stranden, den lilla svarta hunden aktade sig för vattnet. Hon ville inte bli blöt om tassarna. Jag gjorde tvärt om, gick i vattenbrynet, lät det salta vattnet kyla mig och skölja rent mina fötter. Upp på klippan igen och sedan tog vi gångvägen.

Så nådde vi kontorshusen som ligger alldeles vid älvkanten hände något i min kropp. Axlarna åkte ner och tårarna började rinna. En lågmäld, tyst gråt. En sorg som försiktigt tog sig fram. Något släppte taget. Jag satte mig på en sten, tittade ut över vattnet och conteinerhamnen på andra sidan. Det var som islossning men väldigt försiktigt. Inte påträngande och dramatiskt. Inte något högljut hulkande, inte snorigt och ljudligt. Stilla föll tårarna och jag höll om min sorg. Som om en kamp jag inte viste fans var över.

När vi fortsatte att gå rann tårarna ännu. Det gjorde mig inte något. Hunden stannade till. I den torra sanden invid berget var en liten grop hon blev väldigt intresserad av. Nosade, grävde, rullade sig. Omedveten om mina tårar, upptagen av doften och äventyret.

När vi gick vidare hade hettan torkat mina kinder.

Om vänskap

Jag hade en del aktiviteter och utflykter i bakfickan. Men hon behövde inte det.

Hon behövde sova, äta och gå stilla promenader. Vila på en klippa och spela Pokémon go. Hon behövde vara hos mig. Precis som jag behövde hennes närvaro. Hon som är som jag men ändå inte.

Så lika och så olika. Stilla dagar utan krav, utan prestation. Timmar i vänskap och förståelse, de försvann i ett ögonblick men de bor en oändlighet i dem. De räcker långt bortom tiden.

Om en ledsenhet

Är det sommarregnet som strilar utanför fönstret?

Är det ruset av tinderchatter som rann ut i sanden som lämnar kroppen?

Eller är det att ledigheten äntligen är här?

Någonting är det.

Kanske bara varandet.

En nödvändig del av livet som stilla gör sig påmind. Den lågmälda känslan av ledsamhet som sakta fyller kroppen. Som saktar in rörelser och tankar. Smeker din kind och viskar att den är en del av dig.

En alldeles nödvändig pusselbit för att du ska vara hel.