Om mina dagar och rutiner som sjukskriven

Efter besök hos läkaren igår är jag fortsatt sjukskriven på heltid.

Undrar du hur mina dagar ser ut? Vad jag får för behandling? Vilka tankar och känslor min kropp och hjärna hyser?

Eftersom jag fick ett sådant otroligt starkt gensvar på min post om att jag är sjukskriven – TACK FÖR DET ❤️- så tar jag mig friheten att skriva lite mer om hur det fungerar ( för mig) att vara i det här tillståndet och processen. Ge den som vill lite inblick. Kanske kan det vara till stöd för någon som känner igen sig eller för någon som har en sån som mig i sin närhet. För mig har det en positiv terapeutisk verkan att sätta det som händer på pränt.

Just nu är jag i den fas som i informationsbroschyrerna betecknas som fas 1. Här ska jag vila och komma till acceptans. Att komma ner i varv, låta kroppen och hjärnan vila, stilla sig. Det är låter lätt men är mer komplicerat för en massa med muskler och nervtrådar som är spända och som gärna ser allt som måste göras. Om du dessutom lägger på att även små, vardagliga och tillsynes enkla uppgifter är något som ska ”orkas” så får du en aning om uppgiften här.

Vi lever i flöden. När du tar bort ditt proffesionellt flöde så har du kvar det privata. Mat ska köpas, tillagas, disk ska tas omhand, tvätt ska tvättas, torkas, vikas, kontakt med vänner, familj, vården, samhället. Ja, du vet allt som är liv utan att vi tänker på det. Som jag är nu behöver jag sortera i flödet, välja och välja bort.

Jag kan inte både handla mat och tvätta på samma dag. Jag kan inte dammsuga samma dag som jag har varit hos sjukgymnasten. Det är en stor utmaning att prata med flera människor på samma gång. Jag kan inte ha långa samtal. Jag orkar inte koncentrera mig på en längre text. Jag kan måste välja om jag ska tömma diskmaskinen eller måla en liten bit på en bild efter middagen. Människors småprat på bussen eller på läktaren på ridskolan kan skära som knivar i hjärnan.

I det här läget fokuserar jag på att hålla i mina rutiner. Går upp på morgonen, ut med hunden. Sedan äter jag frukost, bäddar min säng. Tvättar och klär mig. Därefter har jag en liten stund för kontakter eller något annat av det där vardagliga flödet. Sedan är det hundpromenad som följs av lunch innan vilan. Då är jag trött. Hela min kropp och hjärna vill ligga och blunda. Jag sover 1-2 timmar. När jag vaknar är hela kroppen seg och det tar en lång stund att vakna, jag äter mellanmål och går en hundpromenad. Efter det är det dags för min rehabläxa. Medveten andning och lätta rörelser för att mjuka upp kroppen.

En bra dag har jag sedan ett par timmar av relativ energi. Då jag kan måla lite. Vara social med Lovan. Få fixa lite. En dålig dag är jag trött igen och får sitta i soffan.

Ungefär så är mina dagar. Stilla men jag tycker jag har fullt upp. Den behandling jag får så här i fas ett är dels medicinskt, jag äter medicin som tillför seretonin till hjärnan, dels hos sjukgymnast/ fysioterapeut. Den är inriktad på att vara ”i min kropp” känna kroppen och vila i den. Låta tankar komma och gå. Jag väntar på att påbörja samtalsterapi. Under tiden har jag uppgifter som handlar om att acceptera utan att döma och värdera. Det är förutsättningen för att rehabiliteringen skall fungera ordentligt. Jag återkommer med tankar och känslor om acceptans i ett nytt inlägg. Det här har redan blivit ganska långt. Så som de säger på TV, to be contiude🤗

Om att vara mamma

Barnet låg nyss liten och röd på mitt bröst.

Nu har hon extraknäck, gör listor till veckohandling och tvättar sina kläder.

Vingarna bär när hon flyger allt längre rundor bort från boet.

Ett år kvar till myndighet.

Två år kvar till student.

Vet ni det verkar som jag klarade det.

Att vara en hyfsad morsa.

Om att försöka ta in sveket mot kurdern i Rojava

På bara fötter går jag runt i min varma hyrestrea, en trappa upp.

I handen en mugg nybryggt kaffe.

Hjärtat bultar regelbundet, lugnt. Jag har ingenting att vara rädd för. Inga bombplan flyger över min stad. Inga soldater och tanks är på väg mot min plats på jorden.

Mitt huvud är fullt av bilder från en annan plats. Där mödrar sitter med skadade och dödade barn i sin famn. De har nyss varit i helvetet. Försvarat sina liv och sina barns framtid. Kanske hade de just börjat andas lugnt. Börjat omorientera efter kriget. Eller åtminstone funnit vila i uppehållet, vapenstilleståndet. Men så- sveket. Från den allierade. Från supermakten, den oberäkneliga krigsmaskinen på andra sidan haven. Den som under en tid gav sitt stöd. Världens länder håller andan när kulorna viner i Rojava. Vi hyllade just människorna där som hjältar. Nu står vi vid sidan och tittar på sveket och dess konsekvenser.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå. Magnituden.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå människor.

Men det gör jag inte. Jag känner bara hur hjärtat fylls av sorg och munnen av bittra hatiska ord.

Till världens ledare vill jag skrika: ta er samman för fan och få slut på hyckleriet och oanständigheten.

Om den dröm.

Jag drömde om Stina Wolter.

Natten efter att instagram hade stängt ned och sedan efter massiva protester öppnat hennes konto igen.

Hon satt i köket på Tegenvägen, i huset där jag växte upp. En natt. Jag vaknade av att jag hörde röster. Först trodde jag de var inuti mitt huvud men när jag smög ner i köket satt hon där, Stina. Hon gjorde upp med dickpicsmän och perlagoniekvinnor. Högljutt. På något sätt kunde hon prata med dem genom instagram- som var i form av papperstidningar. Jag frågade henne varför hon kommit till vårt kök?

⁃ Det är mysigt här, sa hon. Och jag tror att du behöver mig.

Så log hon värme över hela mig. Och vi dissade all världens fördömande blickar tillsammans. – Jag målar också, sa jag. Inte såsom du. Men jag målar för att leva.

Så med ens var jag ett litet barn, som visade att mamma ramat in mina teckningar och hängt dem i vardagsrummet. Min mamma var där med mormor och Stina, jag omfamnades av förståelse och kärlek.

När de sedan försvann gjorde jag en alldeles liten perfekt skulptur av henne, den var i vit lera, mitt i språnget med vingar på ryggen.

Jag stryker min hand över min runda mjuka mage. Den som jag hatat, har så svårt att acceptera. Jag är lite snällare mot mig själv nu och mot min mage. Och jag tänker att det hon sa var alldeles sant, jag behöver Stina i mitt liv, i min blick på världen.

Tack❤️

Om att vara sjukskriven, igen.

(Det här är en text som jag publicerade på FB den 21/9.)

Sedan två veckor är jag sjukskriven.

Kroppen energilös och jag är hjärntrött. På läkarintyget står det att jag är utmattad. Ni som känner mig vet att det inte är första gången. Ni vet också att jag har haft en lång period när jag varit frisk mellan min andra och tredje sjukskrivning.

Nu kanske någon undrar varför jag skriver det här? Det är en bra fråga och jag har funderat mycket på om jag ska dela med mig av detta och hur mycket jag ska dela med mig av om mitt tillstånd. Det är en utsatt situation och en privat del av mitt liv som inte är helt självklar att dela på FB. Jag skriver av tre skäl. Det första är att jag vet att jag inte är ensam om detta och att det fins ett stigma kring den här typen av ohälsa. För att bryta det krävs vittnesmål och vi som blir utmattade pratar om det. Jag erkänner gärna att det är lättare när en är frisk och har det hela bakom sig, men icke destu mindre är det viktigt att kunna tala också när en är sjuk.

Mitt andra skäl är att jag helt enkelt vill att människor jag bryr mig om och som bryr sig om mig, ska veta hur mitt liv är.

Det tredje skälet är terapeutiskt. För mig är det ett verktyg i rehabiliteringen att sätta ord på det jag är med om och berätta om det. Att leva mina värderingar i relation till mig själv också när jag är skör. Att vara och våga vara en hel människa. Livet är inte bara framgång, soliga gräsmattor och såpbubblor. Det är skört och svårt också, åtminstone mitt liv.

Mitt tillstånd nu hänger ihop med den utmattning som gjorde att jag gick i däck för 2,5 år sedan. Då låg jag en månad med feber. Min hjärna hade slut på bränsle och det satte sig på immunförsvaret sa doktorn. Sedan har jag långsamt blivit bättre, förra hösten hade jag långa perioder när jag kände mig nästan helt återställd.

Men i år har jag blivit sämre och efter semestern eskalerade både de fysiska skoven- att jag får förkylningssymptom, ont i kroppen, halsen och allmän orkeslöshet i musklerna- hjärntröttheten eskalerade också. Den innebär att jag är känslig för ljud. Att jag har svårt med samtal där många pratar med varandra och att jag blir trött av mötet med andra människor, särskilt flera på en gång. Detta är några effekter/ symptom som utmattningen visar sig i.

Så nu är det dags igen. Och jag vet ju, att en utmattning av det slag jag har inte kommer över en natt, det byggs upp under lång tid. I gengäld finns det inte heller någon quickfix, det tar lång tid att återhämta sig. Det är så otroligt frustrerande. Att inte kunna fungera på sin ”vanliga” nivå. Att det tar tid att komma tillbaka, att det inte fins en formel för hur en gör det. Det ger också upphov till sorg och oro.

Och om du läst så här långt; jag är lite skör. Behöver inte goda råd, jag har erfarenhet och får bra behandling. Men jag behöver omtanke och vänskap.

Jag vill gärna se den här sjukskrivningen som en möjlighet- inte som ett nederlag. Utan som en hjälp att hitta min väg till ett friskt liv.

Om hösten

Plötsligt är det mörkt när klockan slagit halv åtta om kvällen. Alla sommarbarn har firat sina födelsedagar, ätit jordgubbstårta i solen och öppnat sina paket i gräset.

Nu skiftar träden färg, kronor i mässing och guld ska sträcka sig mot himlen i en sista gest av stolthet innan vinden klär av dem. Snart står de nakna i mötet med vinterns drottning.

Men inte riktigt ännu. De möter höstens första frost ännu färgsprakande och starka. Håller om oss när vi går på promenad i skogen. Vi har tagit fram varma tröjor, eller kanske en extra fleece. Vi som nyss hade våra bara fötter i sandaler och lät vinden smeka våra bara ben, funderar nu på vart vantarna ligger gömda. Vi stannar upp på promenaden en dag som denna när solen skiner och luften är hög och klar. Vi säger – Titta så vackert ljuset är genom de gula löven.

Eller så hinner vi inte. Promenera, stanna, titta, njuta. Några av oss springer för fullt i vardagens ekorrhjul. Hämta, lämna, vabba, jobba, helgerna fylls med aktiviteter och väldiga tvättberg. Semestern är längesedan. Julledigheten långt borta. Kanske ser vi några lediga dagar på höstlovet som en hägring framför oss.

Det är mörkt halv åtta om kvällen. Höstbarnens födelsedagar kommer nu som pärlor på en tråd. Vi firar dem inne, i sken av värmeljus med morotskaka och kaffe. Ser på när de öppnar paketen på soffbordet och släktens yngsta vill hjälpa till med alla färgglada snören. Har vi tur, värmer solen ännu fram på eftermiddagen så det går att grilla korv i trädgården. Njuta av att vara ute, tillsammans, en gång till.

Jag förundras över tiden, hur den hoppar, smyger sig fram. Upplevelsen är inte linjär och regelbunden- så som den ska vara i teorin. Upplevelsen av tiden är organisk, överraskande. Som ljuset. Det förändras regelbundet lite grann varje dygn. Ändå vet jag att någon gång i början av april, då kommer jag upptäcka att det plötsligt är ljust. När det tidigare var mörkt. Precis som jag nu, helt plötsligt omfamnas av mörkret trots att klockan bara blivit halv åtta om kvällen.

Om den största utmaningen

-Var här och nu, säger ni.

Men hur är jag det när hel mitt väsen är inställt på rörelse?

När problem är något som ska lösas.

Frågor något som ska besvaras.

Dilemman något som ska dechiffreras och plockas i sär tills de upphör att existera.

När möjligheter är något som ska tas tillvara.

Framtiden något som ska påverkas och formas.

När det viktigaste verktyget jag har i min verktygslåda är handling?

När jag är någon som gör, inte någon som är.

Hur ska jag då vara här och nu?

Någon sa, – Var i din kropp.

Men hur ska jag vara det.

När jag levt nästan hela mitt liv i min hjärna?

I mina fantasier, i mina drömmar, i mina rädslor.

När hjärnan, tanken, behovet och förmågan att analysera, strukturera, plocka isär och bygga upp. Formulera och utrycka- är ett grundfundament i den som är jag.

När kroppen inte förmår fungera som jag vill. När jag inte kan använda den på det sätt jag vant mig vid. Att jag inte kan vara i min kropp på det sätt jag lärt vara i den för att den ska vara funktionellt.

Hur ska jag vara i min kropp då?

Ändå vet jag att jag behöver det. Flosklerna, självklarheterna.

⁃ Vara här och nu.

⁃ Vara i din kropp.

⁃ Ge mig tid.

Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt.

Som ett högt plank att forcera.

Som att balansera på kanten av en bottenlös brunn.

Vad döljer sig bakom planket? I botten av den bottenlösa brunnen. Vilka känslor väntar, bakom frustrationen, oacceptansen. Vilket liv väntar. När jag läkt.

Att inte veta.

Fast egentligen har jag aldrig vetat. Aldrig haft en plan.

Jag har varit i rörelse. Nu ska jag stå still. Vara här och nu. I min kropp. Ge mig tid. Att läka, att hitta min väg. En ny mening. Kanske är det mitt livs största utmaning.

Om en tidig morgon i slutet av september

En tidig morgon i slutet av september när det fortfarande är mörkt öppnar en man sin dörr. Han tar tidningen som ligger i tidningshållaren och läser rubrikerna på första sidan i ljuset av ytterbelysningen. Han bor på tredjevåningen och har en trevlig öppen svalgång utanför sin lägenhetsdörr. På sommaren har han och hans fru ett bord och två stolar stående på svalgången, de brukar sitta där i skuggan och läsa på varma dagar. De har gjort det fint med blommor i bänkar vid räcket. Så här i september står pelaginierna fortfarande i blom. Han ryser till lite i den kalla luften, går in och stänger dörren.

Han vet inte att någon ser honom. På andra sidan gården står en kvinna på sin balkong. Hon har gått ut för att ta lite frisk luft då hon vaknade och inte kunde somna om. I bara nattlinnet står hon där och låter den kalla, stilla september morgonen omfamna sig. Rena ut vargtimmarnas hetsiga drömmar ur huvudet. Hon såg mannen som hämtade tidningen, undrade vad han läste där han stannade utanför dörren. Plötsligt känner hon att hon fryser, huden knottrar sig på benen, de små lena hårstråna på armarna reser sig. Hon går in, återvänder till sängen, kliver ner i de ännu varma lakanen, drar täcket över sig och somnar om utan en tanke i sitt huvud.

Om en ilska

Det kom ett mail.

Mina ögon svepte över bokstäverna som bildade ord, blev till meningar och slutligen bildade ett meddelande.

Två gånger läste jag.

Hjärna processade långsamt betydelsen av innehållet i meddelandet.Långt ner i min kropp började något att röra sig. Från magen, upp genom det fina nätverket av blodkärl och nerver. Upp i huvudet. Det kokade, kokade, kokade och sved.

En ilska, ett raseri, en bottenlös sorg.

Det kom ett mail.

Som öppnade luckan till svek och förruttnelse. Ett meddelande som till sist är ett bevis på något jag redan viste. Jag tror jag har väntat på det. Kanske har jag hoppats att meddelandet skulle vara ett annat. Ett innehåll som gav mening åt det meningslösa. Som inte bekräftade att det jag varit med om är en spegel av det absolut sämsta hos människor. Det när kampen bara handlar om personlig makt. Ingenting annat. Och när allt som är värt att kämpa för kan trampas på och offras.

Det kom ett mail.

På några rader, bekräftades det det jag viste men som tiden gett ett hopp om skulle visa sig vara fel. Min ilska släpptes lös. Här står jag nu. Arg och ledsen. Ilska och sorg blandas i det kokande kärl som är min kropp. Och jag vet inte vart jag ska rikta den. Det fins inget forum, ingen konstruktiv väg. Det fins bara jag och min kokande kropp. Min besvikelse, mitt tappade förtroende och min tappade respekt.

Det kom ett mail.

Och känslan av meningslöshet är överväldigande. Som om ett av mina grundfundament har rubbats. Något livsviktigt har gått sönder och kan inte lagas. Min karta är kladdig och nålen i min kompass snurrar förgäves efter norr.

Här står jag och kan inget annat.