Om en kväll mellan juli och augusti

Gården är stilla, vilar i sommarkvällens milda ljus. Det är inte mörk ännu. Inte på kvällen när juli snart ska gå över i Augusti. Kvällen är ljum, nästan varm. Den för vissa olidliga för andra efterlängtade hettan från dagen dröjer sig kvar innan för husens väggar. Men på balkongerna, där är det nu behagligt att sitta i ett linne och känna hur kroppen svalkas av och kommer till ro.

På avstånd hörs bilarnas sus. Musik från en fest någonstans i grannskapet. Och på en öppen svalgång står en man. Han har blonda dreadlocks, svart t-shorts och kalsonger. Han ringer i en liten klocka, spanar ut över gräsmattan mellan husen. Väntar på sin svartvita katt.

Att hålla om sin sorg

Med långsamma steg gick jag på promenad med hunden på armen. Det var varmt och hon satt med sin lilla hallonröda tunga ute och flämtade lite. Njöt när det kom en vindpust och fläktade. När jag satte ner henne på ängen var hennes päls fuktig av min svett. Vi gick i hennes takt. Hon som vill nosa på vart varannan tuva och plötsligt får upp ett spår. Då ilar hon hit och dit innan hon hittar målet. Doftens upphov. En fågelfjäder, en glömd vante eller en liten hög med torkat bajs från en annan liten hund.

Vi gick mot vattnet, inloppet till staden. Ner till stranden, den lilla svarta hunden aktade sig för vattnet. Hon ville inte bli blöt om tassarna. Jag gjorde tvärt om, gick i vattenbrynet, lät det salta vattnet kyla mig och skölja rent mina fötter. Upp på klippan igen och sedan tog vi gångvägen.

Så nådde vi kontorshusen som ligger alldeles vid älvkanten hände något i min kropp. Axlarna åkte ner och tårarna började rinna. En lågmäld, tyst gråt. En sorg som försiktigt tog sig fram. Något släppte taget. Jag satte mig på en sten, tittade ut över vattnet och conteinerhamnen på andra sidan. Det var som islossning men väldigt försiktigt. Inte påträngande och dramatiskt. Inte något högljut hulkande, inte snorigt och ljudligt. Stilla föll tårarna och jag höll om min sorg. Som om en kamp jag inte viste fans var över.

När vi fortsatte att gå rann tårarna ännu. Det gjorde mig inte något. Hunden stannade till. I den torra sanden invid berget var en liten grop hon blev väldigt intresserad av. Nosade, grävde, rullade sig. Omedveten om mina tårar, upptagen av doften och äventyret.

När vi gick vidare hade hettan torkat mina kinder.

Om vänskap

Jag hade en del aktiviteter och utflykter i bakfickan. Men hon behövde inte det.

Hon behövde sova, äta och gå stilla promenader. Vila på en klippa och spela Pokémon go. Hon behövde vara hos mig. Precis som jag behövde hennes närvaro. Hon som är som jag men ändå inte.

Så lika och så olika. Stilla dagar utan krav, utan prestation. Timmar i vänskap och förståelse, de försvann i ett ögonblick men de bor en oändlighet i dem. De räcker långt bortom tiden.

Om en ledsenhet

Är det sommarregnet som strilar utanför fönstret?

Är det ruset av tinderchatter som rann ut i sanden som lämnar kroppen?

Eller är det att ledigheten äntligen är här?

Någonting är det.

Kanske bara varandet.

En nödvändig del av livet som stilla gör sig påmind. Den lågmälda känslan av ledsamhet som sakta fyller kroppen. Som saktar in rörelser och tankar. Smeker din kind och viskar att den är en del av dig.

En alldeles nödvändig pusselbit för att du ska vara hel.

På promenad

Vi gick på promenad, jag och den lilla svarta hunden. Det var vår runt oss och hela världen doftade. Det syntes på hennes lilla nos som känsligt och intensivt läser av omgivningen. Så många stenar, grenar, blommor som skulle luktas på. De bär på meddelande förstår du. Dolda för mig och dig men uppenbara för henne. Ibland fick hon bråttom och de små benen pinnade på i en fart du inte tror är möjlig. Ibland var det viktigt att stanna. Så viktigt att hon måste sätta sig ner med rumpan i backen och ta spjärn för att visa mig att det är någon hon verkligen måste ta reda på innan vi kunde gå vidare.

Jag undrade vad det är för meddelande hon tog del av, min nos uppfattade dem inte. Men jag kunde känna doften av hav och sand. Den ljumma vinden och att solen värmde så att jag behövde stanna och ta av mig den långärmade tröjan. Jag läste av världen med andra sinnen. Såg människorna som gav mig korta ögonblick av sina liv. Fast de lämnade mig som oftast utan svar om vem de är. Som mannen vi mötte, han som gick med stavar klädd i finskjorta och gula manchesterbyxor. Ett steg i taget gick han vägen fram vid sidan av sin hustru. De var lite till åren, klädda som de skulle gå bort, där de gick med sina stavar. Och jag tänkte att det var lite udda.

Eller det stora sällskapet som letade efter lämplig plats för sin picnic vid havet. Mitt bland dem en missnöjd man. Han verkade inte vilja vara på picnic. Hans arm var skadad så han kunde inte hitta ett bra ställe att sitta på. Tre år skulle det ta innan skadan läkt, det berättade Ham. De andra erbjöd honom sittplatser och uppfällbara stolar men de ville han inte ha. Min lilla svarta hund nosade runt och gick alldeles nära dem, lite för nära för att jag skulle vara bekväm. Kände mig lika obekväm som om en skulle kliva in i ett hus där de som bor grälar. Lyckligtvis ledde hennes nos vidare och jag kunde stå på den högsta klippan och blicka ut över hamninloppet. Över containerhamnen på andra sidan älven. Där kranarna reser sig likt urtidsödlor mot himlen. Järnet, havet, berget och stålet.

Så mötte vi det unga paret, nyblivna föräldrar som avbrutit som sin promenad för att fotografera den nyblivna mamman och vagnen med havet och himlen som fond. Vi gick vidare min hund och jag. Hon med nosen full av kunskap och jag med huvudet fullt av fantasier.

Utställning på En Deli Haga

Sedan en tid tillbaka har jag förmånen att få ställa ut mina alster hos Halil på En Deli Haga. Här om dagen bytte jag bilderna. Så nu hänger där nya motiv att vila ögonen på när en njuter av den goda maten. Titta gärna förbi om du har tid! Restaurangen ligger på Haga Nygata mitt i pittoreska Haga och serverar fantastisk medelhavsinspirerad vegetarisk mat!

Såld

Såld

En fantasi

Hans mun rörde sig. Formade ord, meningar. Ljud som rörde sig över bordet och trängde in i hennes öron. Hon väntade på att det skulle ta slut. orden. Vad pratade han om egentligen? Hon hade tappat tråden för länge sedan. Låtit sina tankar flyga iväg, ut genom fönstren. Vidare över fälten och vägen. Till skogen, den djupa skogen. Hon ville gå där idag, vandra mellan höga träd, in bland mossa och rötter, tallar och rotvältor. Långt, långt in, där en kan tro att Hon Bauers troll ska tala upp bakom stenarna, eller kanske en grådvärg?

Plötsligt har han slutat prata, han tittar uppfodrande på henne. Det är något hon borde svara på. Något som hon inte hört.
– Förlåt, säger hon. Kan du ta om det sista igen?
Han tar om det, hon svarar något svepande men han verkar nöjd och återgår till att läsa tidningen på sin padda.. Hon tar sin mugg, sippar på kaffet, starkt med lite skummad mjölk en guldkant på lördagsmorgonen.
De sitter på verandan, den stora punchverandan som läser längs halva långsidan på huset. Här har de ett stort matsalsbord med plats för många middagsgäster. Men nu är det bara hon och han, de sitter i ena änden av bordet, han på kortsidan hon på långsidan så båda kan se ut genom fönstren.

Hon sänker blicken, tar sin telefon nöjd över att han har slutat prata. Radion står på som en ljudkuliss till deras frukostscen. Hon kollar FB och Insta, konstatera att hennes uppdatering om ledig lördagsmorgon och långfrukost har fått ett godkänna antal likes och några kommentarer som berömmer blommorna på bordet. Hon kollar Twitter och sedan Aftonbladet, inget är nytt. Hon har redan kollat säkert 20 gånger sedan hon vaknade. Som en tics, som något att göra.

Hon försvinner tillbaka till skogen, hon vill ligga där på rygg i den mjuka träna mossan. Dra in doften av träd och jord i näsan. Titta upp mot trädkronorna och molnen som rör Sif över himlen. Lyssna till skogens alla ljud, en kvist som knäcks, en fågel som sjunger, surret av insekter. Där vill hon ligga och låta skogen sjunga henne till söms. Känna sina ögonlock bli tunga, bli ett med jorden. Få stanna upp, bli lugn i kroppen, sluta känna de brännande rännilarna av adrenalin och magsyra so slingrar sig genom hennes kropp till vardags.

Med ett ryck dras hon tillbaka till verandan, han har rest sig från bordet och råkat slå ut sin kaffekopp. Den bruna fläcken spriter sig över duken, tar över bomullsfiber, efter bomullsfiber i den antikvitet duken. Han torkar med en servett. Hon säger åt honom att låta det vara. Hon ska ändå byta duk innan gästerna kommer ikväll och det är inte mer kaffe än att duken har sugit åt sig all vätska. Inget rinner ner på mattan.

På bordet ligger nu resterna kvar, den omsorgsfullt uppdukade frukosten är som ett raserat slott. Hon överväger att fota det. Det är lite av en trend på sociala medier. Att ta bilder av måltiderna efter istället för innan de ätits. Men hon bestämmer sig för att låta bli. Hon vill ju inte ge intryck av att hon inte har något bättre för sig än att posta på Instagram.


Dilemman

Är det det här som är dilemman?

Att inte veta vad som är mod och vad som är dumdristighet.
Att vara mellan glädjen från en härlig upplevelse och längtan efter mer.
Att känna ett sug efter kommunikation för att det är roligt och lustfyllt men ovilja att vara påträngande och skrämma bort.
Att hysa en vilja att vara öppen, rak och ärlig men samtidigt räddas konsekvenserna.

Och den inneboende otåligheten som är så svår att tygla.

Efter allt, är kanske det enda jag vill säga detta.

Du,
rör mig
berör mig
väcker något i mig
som kan vara ljuvligt och skrämmande.

Jag vill uppleva mer av dig
och jag är rädd att det är ensidigt.