På promenad

Vi gick på promenad, jag och den lilla svarta hunden. Det var vår runt oss och hela världen doftade. Det syntes på hennes lilla nos som känsligt och intensivt läser av omgivningen. Så många stenar, grenar, blommor som skulle luktas på. De bär på meddelande förstår du. Dolda för mig och dig men uppenbara för henne. Ibland fick hon bråttom och de små benen pinnade på i en fart du inte tror är möjlig. Ibland var det viktigt att stanna. Så viktigt att hon måste sätta sig ner med rumpan i backen och ta spjärn för att visa mig att det är någon hon verkligen måste ta reda på innan vi kunde gå vidare.

Jag undrade vad det är för meddelande hon tog del av, min nos uppfattade dem inte. Men jag kunde känna doften av hav och sand. Den ljumma vinden och att solen värmde så att jag behövde stanna och ta av mig den långärmade tröjan. Jag läste av världen med andra sinnen. Såg människorna som gav mig korta ögonblick av sina liv. Fast de lämnade mig som oftast utan svar om vem de är. Som mannen vi mötte, han som gick med stavar klädd i finskjorta och gula manchesterbyxor. Ett steg i taget gick han vägen fram vid sidan av sin hustru. De var lite till åren, klädda som de skulle gå bort, där de gick med sina stavar. Och jag tänkte att det var lite udda.

Eller det stora sällskapet som letade efter lämplig plats för sin picnic vid havet. Mitt bland dem en missnöjd man. Han verkade inte vilja vara på picnic. Hans arm var skadad så han kunde inte hitta ett bra ställe att sitta på. Tre år skulle det ta innan skadan läkt, det berättade Ham. De andra erbjöd honom sittplatser och uppfällbara stolar men de ville han inte ha. Min lilla svarta hund nosade runt och gick alldeles nära dem, lite för nära för att jag skulle vara bekväm. Kände mig lika obekväm som om en skulle kliva in i ett hus där de som bor grälar. Lyckligtvis ledde hennes nos vidare och jag kunde stå på den högsta klippan och blicka ut över hamninloppet. Över containerhamnen på andra sidan älven. Där kranarna reser sig likt urtidsödlor mot himlen. Järnet, havet, berget och stålet.

Så mötte vi det unga paret, nyblivna föräldrar som avbrutit som sin promenad för att fotografera den nyblivna mamman och vagnen med havet och himlen som fond. Vi gick vidare min hund och jag. Hon med nosen full av kunskap och jag med huvudet fullt av fantasier.