Om att längta bort men i själva verket kanske längta hem.

Gammelfar, gammelmormor och jag.
På det bästa stället jag vet

Jag längtar bort.

Efter att lämna flödet av ljud, ljus, åsikter, händelser, rapporter och görande.

Få lugn och ro.

Rötterna drar i mig, lockar på mig.
De viskar om ett annat liv, ett annat tempo, en annan utsikt.
De påminner mig om trygga rum, välbekanta stigar och skickar vykort med bilder av mitt hav och markerna utanför barndomens fönster.

Väcker en längtan om att sitta i en fåtölj i ett välbekant rum och läsa tjocka böcker. Att kunna titta ut genom om fönstret och se sågen där jag som barn cyklade på min röda cykel omgiven om fantasivänner, ett helt gäng av Moas egen Molgan.

Rötterna letar fram små askar ut minnesgarderoben och öppnar dem, tar fram små saker som ligger försiktigt inslagna i silkepapper.
Röda tomater som växte sig saftiga bakom gamla fönster mot laggårdsväggen, kycklingar som nackades på en huggkubbe och gamelmorfarn skrattande bredvid, en förskräckligt, hemsk myrstack vid kanten av berget bakom huset. Där jag en gång lyckades ställa mig och myrorna kröp upp efter benen.
Babeth och jag på upptäcksfärd i lagårn, när vi klättrade upp på loftet och inte kunde komma ner.

– Babeth, kommer du ihåg hur du tog min hand och sa att vi skulle be Jehova om hjälp? Och jag, förstod ingenting. Viste inte vem Jehova var. Jag fick fråga mamma sedan och fick en första insikt om att det fins flera gudar, att människan kan vara religös på flera sätt. Jag trodde på en annan gud och alla änglarna i himlen. De kom till mig om natten på en stege av guld lutad på berget utanför mitt sovrumsfönster. Babeth, vad gör du nu? Hur ser ditt liv ut? Jag har inte träffat dig på en oändlig räcka av ögonblick, alla de som är vårt vuxen liv. Men jag mins ditt långa hår och ditt skratt.

Jag längtar bort.
Back to basic. Till kärnan i mig själv.
Till barnet som trodde att fred på jorden var en möjlighet – inte en dröm.
Hon som viste att hon var älskad precis som hon var och trodde alla om gott.
Till hennes rika liv av fantasier, kreativitet och förmåga att leka.
När tiden försvann vid skrivbordet som var fult av lim, papper och pennor.
Hon som var döv för omgivningen när hon låg med näsan i en bok.
Jag längtar efter henne. Att vara med henne utan störningar och avbrott.

Jag tror det skulle hela mig, att umgås med henne en stund.

Jag längtar bort.

Vill byta tempo och bubbla.

Vara i mindre, långsammare, tystare sammanhang.

Småskalighet. Smakar på ordet, det smakar gott, lite sött, runt och mjukt.

Som morbrorns ljunghonung på en knäckemacka.

Jag vill hinna känna, tänka och uppleva.

Som här om helgen när jag lärde två flickor vika änglar av papper. Jag vill orka sådant. Hinna sådant. Också sedan, när jag är tillbaka i produktion.

Rötterna de drar i mig. Säger att det fins en annan plats som är mitt hemma. Gräset är inte grönare där, havet inte blåare och solen skiner inte mer. Men det är ett annat liv, långsammare, mindre. Välbekant. En del av livet jag lämnat, flytt i från. Nu lockar det. Kanske är det tid för det nu. För landet. Kanske är den här tösen färdig med stad och asfalt. Kanske behöver jag mer än något annat, åkrar, skog och hav.

Vid närmare eftertanke är det kanske inte bort jag längtar. Jag kanske längtar hem.

Om längtan efter min storasyster

När jag var liten var min äldsta syster min största idol och längtan efter henne var en av min barndoms största. Hon var sex år äldre än mig och bodde hos sin mamma i den coola orten Onsala. Jag bodde hos mamma och vår gemensamma pappa, i Göteborg, Stenungsund, på Kleva och i Varekil. Varannan helg var en väntan på mina systrar. Men det var inte alltid de kom och min besvikelse var stor. De kom inte, med sina skratt, lekar och storhet.

Min äldsta syster, hon var det vackraste jag viste, hon lyssnade på ABBA och hennes hy var len som en persiskas. Hennes händer var mjuka, hon doftade gott, seglade finnjolle och dansade balett. Åh, balettskorna, klänningen med tyllkjol. Vi såg henne uppträda i konserthuset, en liten ballerina med knut på huvudet. Jag tyckte hon var som en sagoprinsessa.

Hon flyttade hemifrån. Bodde än i Göteborg, än i Varekil. Jag blev tonåring och hennes kök en tillflyktsort. Vi drack kaffe och rökte under fläkten. När hon bodde Göteborg var det praktiskt att kunna sova över och i bland när hon inte var hemma träffa en förälskelse i hennes lägenhet. Sedan fick hon en ljuvlig liten bebis, som jag kunde bära, gosa och leka med. Under min tonårstid fick hon alla mina hemligheter, all min sorg och frustration över att livet var för trångt för att leva.

När vi blev vuxna hände det nog att vi hade svårigheter med våra olikheter och likheter. Att våra bilder av världen krockade. Systerskap är inte friktionsfritt. Inte heller vårat. Men kärleken, tryggheten i varandra, åren som gick och erfarenheterna vi fått tog oss genom dem också.

Min äldsta syster är fortfarande min idol. Hon är fortfarande det vackraste jag vet men det är inte därför hon har min beundran och respekt. Utan för att hon är smart, klok, en levnadskonstnär som tagit sig igenom de berg och dalar hon mött i livet. Med humor, kreativitet och djävlar anamma.

Nu är jag medelålders, i ett skede i livet när jag är skör, det är svårt. Ibland känns det lite hopplöst. Och då. Då längtar jag efter min storasyster. Hennes skratt, doft och händer som stryker min panna. Tryggheten, omsorgen och hennes förmåga att hela.

( Bilden ovan är från Liseberg, vi åker Breakdance en föregångare till Jukebox och en gemensam favorit. Det finns kanske inga som skrattar så mycket som vi när vi åker Jukebox😍.)

Om främlingskap mitt i det välbekanta

Jag gick genom staden, längs gatorna, över torgen. Styrde stegen till den stora parken som jag en gång såg som mitt andra vardagsrum. Människor mötte mig, passerade, de promenerade, sprang, pratade, skrattade och lekte. Men de var mig främmande. Ljudet av deras röster passade inte in i mina öron. Deras rörelsemönster och energier var obekanta för mig. Inte skrämmande eller hotande men obekanta. Lika ovant som att ha murbruk i munnen eller att sova på en bädd av glas. Folket som omgav mig passade inte in i min värld. Vi var som pusselbitar från olika pussel.

Vid närmare eftertanke var hela staden mig främmande. Staden som jag vuxit upp i, där jag lärt mig tala, gå och sjunga. Staden till vilken jag ständigt återkommit efter utflykter till andra platser för att arbeta, studera eller bo. Den här staden som jag kallar min och som är mitt hem. Nu var den mig lika främmande som människorna runt mig. Det var som jag har blivit en annan. En annan sort, en som inte längre hörde till. Som om jag bytt frekvens, skiftat tempo, ömsat skinn, blivit ommålad i nytt motiv.

När jag gick gatan fram växte känslan långsamt i min mage, jag hör inte längre hemma här. Jag borde vara någon annanstans.

Om en vind i mitt hår

En eftermiddag i oktober när molnen skingrade sig, visade sig himlen i ljusblå kostym.

Den bleka oktobersolen skänkte extra glans till trädens brandgula kronor.

Precis då fångade en ljum vind min blonda kalufs, rufsade om håret med mjuka rörelser.

Och jag tänkte att hösten, den är rätt fin den.

Om utmattningssyndrom och acceptans

I mitt förra inlägg om utmattningssyndrom lovade jag att återkomma med tankar och känslor kring acceptans.

En stor del av min rehabilitering i den fas jag är nu, focuseras på att acceptera mitt tillstånd och att göra det utan att döma och värdera. För mig handlar det om att söka acceptans och förståelse i många olika led.

Jag behöver förstå och acceptera att det har tagit lång tid att bryta ner kroppens och hjärnans funktioner till det här tillståndet, att jag levt med det i flera år, vilket i sin tur innebär att återhämtning, rehabilitering och ett nytt läge i livet kommer ta tid, lång tid. Inte sex veckors sjukskrivning. Att acceptera detta betyder att jag måste ha tålamod, inte söka efter snabba lösningar och resultat. Om du läst mina tidigare inlägg förstår du att det är en stor utmaning för mig.

Jag behöver acceptera och förstå mitt tillstånd. Att jag inte fungerar i vardagen som jag gör normalt. Behovet av vila, tystnad och effekterna av det.

Acceptera att jag har katastroftankar som är ett utryck för min sjukdom och inte är förankrade i verkligheten – det betyder inte att någon dött eller är svårt sjuk bara för att samma person ringt flera gånger. Ett oväntat samtal eller uteblivet/ sent svar på ett skrivet meddelande, betyder inte att någon är arg på mig, för att ta ett par exempel. Acceptera att jag inte kan göra det jag vill och att jag får lägga idéer på hyllan för att jag helt enkelt inte orkar genomföra dem i den takt jag vill. Jag har tex idéer om målningar för många månader framöver om jag ska måla i dem tempot jag lever nu. Det är frustrerande att behöva så massivt med tid till vila, att kroppen återkommande får ”skov”. Särskilt som jag slitit med mitt mående en rätt lång tid innan jag väl accepterade att jag inte blev bättre på egen hand utan att jag behöver hjälp och gick till läkaren som sjukskrev mig.

Det sista är faktiskt något som jag har accepterat. Att jag inte klarar detta på egen hand utan behöver hjälp.

Jag behöver acceptera att mitt sätt att leva mitt liv som jag levt det hittills inte har fungerat för mig, fortfarande utan att värdera och döma. Det är psykologens och läkarens ord. De säger det till mig som en självklarhet men de säger det med stor omsorg och respekt för att det är svårt för mig att ta till mig. De säger det för att det är vad forskning och evidens säger om sådana som är som mig.

Varför är det så svårt? Det kan ju tänkas uppenbart när både kroppen och hjärnan har slutat fungera som de ska.

Det är svårt för att det handlar om grundfundamenten i hur jag levt och sett mig själv. Om djupt rotade mönster och väl upptrampade stigar.

Jag trodde jag knäckt koden till balans och ett liv utan utmattning. Nu måste jag acceptera, utan att döma och värdera, att det inte är så. Efter två utmattningsdepressioner, 2001 och 2006 har jag jobbat hårt och aktivt med att rehabilitera mig. Lära mig att hantera mitt arbetsliv, privatliv och hälsa. Jag tyckte det gick bra. Att jag klarade av mitt arbete. Emellanåt tänkte jag till och med att jag gjorde bra ifrån mig, i ett arbetsliv som krävt högt tempo, förmåga till flexibilitet, att hålla många bollar i luften, ledarskap och anpassning. Att jag klarade hantera ett privatliv med barn som bodde hos mig växelvis, relationen till barnets pappa, den nya kärleken, vänskap, familjeliv. Nog kände jag inte alltid att jag räckte till, men jag tänkte att jag klarade det.

Jag har gjort en lång hälsoresa, från en stillasittande person med en hel del övervikt till att vara en fysiskt aktiv person som använt träning som regulator för adrenalinpåslag och stress. En som är noga noga med mat och dryck. Jag har jobbat med att lära mig hantera tankar och känslor som har varit negativa och tärande för att inte låta de ”äta mig”. Lärt mig att distansera mig eller om du så vill skaffat mig ett litet lager av teflon runt en ganska känslig själ och ett brinnande hjärta. En del av det där kommer såklart med ålder och erfarenhet. Men mycket har jag jobbat aktivt med i KBT och på andra sätt efter min andra utmattningsdepression. Så jag trodde att jag hittat en formel, jag har jobbat hårt för det. Och så fungerar den inte. Det är detta jag ska acceptera, utan att värdera och döma.

I samband med detta väcks frågor om vem jag är. Om jag inte kan vara den människan vars liv jag levt, vem är jag då? Hur jag levt och format mitt liv och mina strategier är grundat i min personlighet och mina belöningssystem. Vad som ger tillfredställelse och hur jag tacklar känslor och relaterar till omgivningen.

Jag har en extrovert, explosiv, energirik, kreativ, lösningsorigenterad sida i min personlighet. Den har tjänat mig väl och är flitigt använd, både i mitt privatliv, i mitt arbetsliv och i min strävan efter att leva hälsosamt. Den har varit mitt verktyg i att klara utmaningar, motivera, utöva ledarskap och driva processer, genererat energi och lust att arbeta. Jag har surfat på vågen av adrenalin när det varit hektiskt. Hämtat kraft i att bolla och hitta vägar fram med kreativa människor. I långa stycken varit ljuvligt, härligt och utvecklande.

Men jag har också en introvert sida och med facit i hand förstår jag att den inte fått tillräckligt med utrymme. Jag har fuskat med återhämtning, inte suttit i tystnad, vila och reflektion i den omfattning jag behövt. Inte värnat mina gränser, sagt ja när jag borde sagt nej, varit aktiv när jag skulle varit passiv. Istället för att vila i stillhet har jag vilat i projekt, varit rörelse också som avkoppling. Att förstå detta är en sak i teorin. Det är en helt annan sak att acceptera i realiteten och att förstå och omsätta hur jag ska göra och vara annorlunda.

Vi lever inte våra liv i vacuum utan ingår i sammanhang. Mitt sätt att vara och arbeta har fungerat i relation till min omgivning. Det har rönt mig uppskattning och belöning. Min extroverta persona, jag beskriver ovan, är också en del av mitt ”varumärke” om ni ursäktar ett ytligt och möjligen udda ord i sammanhanget, jag använder det i brist på bättre. Det är helt enkelt den personan människor runt mig känner och uppskattar ( nu pratar jag om de som fins utanför den närmaste familjen och vänkretsen).

Jag behöver acceptera att vägen fram mot ett annat sätt att leva också innehåller ett nytt sätt att förhålla mig till den här extroverta personan. Vilket innebär att jag behöver lära mig ett annat sätt att närma mig människor och sammanhang. Det känns svårt.

Ytterligare ett dilemma är att acceptera utan att värdera och döma. Här är ännu en sak som är lätt i teorin men oerhört svårt i praktiken. Jag har lätt, att i mina egna tankar se mitt tillstånd som ett misslyckande. Att jämföra mig med andra ligger nära till hands.

Om andra klarar att hantera ett liv som ser ut som mitt ( iaf på ytan) då borde jag också kunna. Om jag blir sjuk efter allt jag investerat för att klara av att balansera mitt liv, efter att ha trott mig knäcka koden till att leva utan utmattning, är det ett misslyckande.

Intellektuellt förstår jag att det inte är så. Jag kan se orsaker och orimligheter i mitt liv. Men känslorna fins här även om de tar emot att erkänna, det känns barnsligt och småaktigt. Inte intellektuellt, moget och klokt. Men jag tror inte jag är ensam, jag tror det ör djupt mänskliga känslor och att det är viktigt att adressera och lyfta upp också det som känns mindre smickrande.

Kanske är de här känslorna, som jag tycker är banala och vill ha lite på avstånd, några av mina största fiender. De hänger ihop med, och har triggat, de dimensioner i den extroverta personan som jag inte gärna lyfter fram i ljuset, att inte ge sig, att inte vilja/ kunna säga nej, att vilja ha en klapp på huvudet, vara duktig. Strebern, den tävlingsinriktade personan. Den som inte lever upp till idealet om att värna sina gränser utan puschar sig lite till och lite till och lite till. Tills jag får vara hemma från jobbet och kräkas ett dygn av utmattningen.

För jag har inte knäckt koden. Det har verkligen hänt att jag jobbat tills jag kräktes. Att jag suttit sent om kvällarna på kontoret, skrit pm eller läst projektplaner med tårarna rinnande ner för kinderna för att jag var så trött. Men jag tänkte alltid att det bara var en övergående period. Att det gick an. Bara lite till.

Mitt mått på bortre gräns var om jag kände depression och ångest. Det som var mina stora problem de första två omgångarna av utmattning. Så länge jag inte var deprimerad eller hade ångest trodde jag att jag hade läget under kontroll. Jag trodde jag kunde hantera och balansera mitt liv och kände mig väldigt duktig. Men så var det inte. Istället för ångest fick jag ett nedbrutet imunförsvar och kroppen slutade fungera som den skulle. Det är detta jag ska acceptera- utan att värdera, utan att se misslyckandet eller jämföra mig med andra eller skämmas. Det är svårt.

De som lever nära mig viste att det inte fungerade och har fått känna på konsekvenserna. De var de första som märkte att livet inte var hållbart. I mitt fall är det också de som fick stå tillbaka först. Som jag stängt av, inte orkat höra av mig till, låtit sur och snar på rösten till. De är de som fått höra att jag inte orkar ses, prata med, finnas för i den utsträckning som jag velat. Att erkänna det, acceptera det är oerhört smärtsamt. Som tur är är jag omgiven av kärleksfulla, kloka människor som älskar mig ändå. På det viset är jag väldigt lyckligt lottad och tacksamheten för det är stor.

För dig som undrar varför jag skriver om detta offentligt. Jag skriver för att jag märker att mina texter är positiva för andra som är som jag och skapar förståelse hos andra. Och jag vill tacka alla responderat både i trådar och på DM ❤️.

Men jag skriver också för mig, det hjälper mig att acceptera. Att skriva stimulerar balansen mellan min extroverta sidan som utvecklas i kommunikation med andra och min introverta sida som får utrymme att reflektera, smaka på orden, i tystnad och långsamhet innan jag publicerar.

Tack för att du läst ända hit.

Om efteråt- en dikt

Efteråt

Vilade hans huvud tungt mot insidan av hennes lår. Deras händer sammanflätade på hennes mage. Hans doft, var hennes och hennes doft var hans.

Nakna bland täcken och lakan som skrynklats under leken. Skamlösa, lyckliga. Som gud skapat dem, som människan var innan ormen viskade i Evas öra och hon gav Adam äpplet.

Låg de där, två människor och andades i varandras andetag. Hon tänkte inte på ormen, äpplet och gud. Hon tänkte på Thabitas ord: -Tänk att en kan få ha det så gott.

Om mina dagar och rutiner som sjukskriven

Efter besök hos läkaren igår är jag fortsatt sjukskriven på heltid.

Undrar du hur mina dagar ser ut? Vad jag får för behandling? Vilka tankar och känslor min kropp och hjärna hyser?

Eftersom jag fick ett sådant otroligt starkt gensvar på min post om att jag är sjukskriven – TACK FÖR DET ❤️- så tar jag mig friheten att skriva lite mer om hur det fungerar ( för mig) att vara i det här tillståndet och processen. Ge den som vill lite inblick. Kanske kan det vara till stöd för någon som känner igen sig eller för någon som har en sån som mig i sin närhet. För mig har det en positiv terapeutisk verkan att sätta det som händer på pränt.

Just nu är jag i den fas som i informationsbroschyrerna betecknas som fas 1. Här ska jag vila och komma till acceptans. Att komma ner i varv, låta kroppen och hjärnan vila, stilla sig. Det är låter lätt men är mer komplicerat för en massa med muskler och nervtrådar som är spända och som gärna ser allt som måste göras. Om du dessutom lägger på att även små, vardagliga och tillsynes enkla uppgifter är något som ska ”orkas” så får du en aning om uppgiften här.

Vi lever i flöden. När du tar bort ditt proffesionellt flöde så har du kvar det privata. Mat ska köpas, tillagas, disk ska tas omhand, tvätt ska tvättas, torkas, vikas, kontakt med vänner, familj, vården, samhället. Ja, du vet allt som är liv utan att vi tänker på det. Som jag är nu behöver jag sortera i flödet, välja och välja bort.

Jag kan inte både handla mat och tvätta på samma dag. Jag kan inte dammsuga samma dag som jag har varit hos sjukgymnasten. Det är en stor utmaning att prata med flera människor på samma gång. Jag kan inte ha långa samtal. Jag orkar inte koncentrera mig på en längre text. Jag kan måste välja om jag ska tömma diskmaskinen eller måla en liten bit på en bild efter middagen. Människors småprat på bussen eller på läktaren på ridskolan kan skära som knivar i hjärnan.

I det här läget fokuserar jag på att hålla i mina rutiner. Går upp på morgonen, ut med hunden. Sedan äter jag frukost, bäddar min säng. Tvättar och klär mig. Därefter har jag en liten stund för kontakter eller något annat av det där vardagliga flödet. Sedan är det hundpromenad som följs av lunch innan vilan. Då är jag trött. Hela min kropp och hjärna vill ligga och blunda. Jag sover 1-2 timmar. När jag vaknar är hela kroppen seg och det tar en lång stund att vakna, jag äter mellanmål och går en hundpromenad. Efter det är det dags för min rehabläxa. Medveten andning och lätta rörelser för att mjuka upp kroppen.

En bra dag har jag sedan ett par timmar av relativ energi. Då jag kan måla lite. Vara social med Lovan. Få fixa lite. En dålig dag är jag trött igen och får sitta i soffan.

Ungefär så är mina dagar. Stilla men jag tycker jag har fullt upp. Den behandling jag får så här i fas ett är dels medicinskt, jag äter medicin som tillför seretonin till hjärnan, dels hos sjukgymnast/ fysioterapeut. Den är inriktad på att vara ”i min kropp” känna kroppen och vila i den. Låta tankar komma och gå. Jag väntar på att påbörja samtalsterapi. Under tiden har jag uppgifter som handlar om att acceptera utan att döma och värdera. Det är förutsättningen för att rehabiliteringen skall fungera ordentligt. Jag återkommer med tankar och känslor om acceptans i ett nytt inlägg. Det här har redan blivit ganska långt. Så som de säger på TV, to be contiude🤗

Om att vara mamma

Barnet låg nyss liten och röd på mitt bröst.

Nu har hon extraknäck, gör listor till veckohandling och tvättar sina kläder.

Vingarna bär när hon flyger allt längre rundor bort från boet.

Ett år kvar till myndighet.

Två år kvar till student.

Vet ni det verkar som jag klarade det.

Att vara en hyfsad morsa.

Om att försöka ta in sveket mot kurdern i Rojava

På bara fötter går jag runt i min varma hyrestrea, en trappa upp.

I handen en mugg nybryggt kaffe.

Hjärtat bultar regelbundet, lugnt. Jag har ingenting att vara rädd för. Inga bombplan flyger över min stad. Inga soldater och tanks är på väg mot min plats på jorden.

Mitt huvud är fullt av bilder från en annan plats. Där mödrar sitter med skadade och dödade barn i sin famn. De har nyss varit i helvetet. Försvarat sina liv och sina barns framtid. Kanske hade de just börjat andas lugnt. Börjat omorientera efter kriget. Eller åtminstone funnit vila i uppehållet, vapenstilleståndet. Men så- sveket. Från den allierade. Från supermakten, den oberäkneliga krigsmaskinen på andra sidan haven. Den som under en tid gav sitt stöd. Världens länder håller andan när kulorna viner i Rojava. Vi hyllade just människorna där som hjältar. Nu står vi vid sidan och tittar på sveket och dess konsekvenser.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå. Magnituden.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå människor.

Men det gör jag inte. Jag känner bara hur hjärtat fylls av sorg och munnen av bittra hatiska ord.

Till världens ledare vill jag skrika: ta er samman för fan och få slut på hyckleriet och oanständigheten.

Om den dröm.

Jag drömde om Stina Wolter.

Natten efter att instagram hade stängt ned och sedan efter massiva protester öppnat hennes konto igen.

Hon satt i köket på Tegenvägen, i huset där jag växte upp. En natt. Jag vaknade av att jag hörde röster. Först trodde jag de var inuti mitt huvud men när jag smög ner i köket satt hon där, Stina. Hon gjorde upp med dickpicsmän och perlagoniekvinnor. Högljutt. På något sätt kunde hon prata med dem genom instagram- som var i form av papperstidningar. Jag frågade henne varför hon kommit till vårt kök?

⁃ Det är mysigt här, sa hon. Och jag tror att du behöver mig.

Så log hon värme över hela mig. Och vi dissade all världens fördömande blickar tillsammans. – Jag målar också, sa jag. Inte såsom du. Men jag målar för att leva.

Så med ens var jag ett litet barn, som visade att mamma ramat in mina teckningar och hängt dem i vardagsrummet. Min mamma var där med mormor och Stina, jag omfamnades av förståelse och kärlek.

När de sedan försvann gjorde jag en alldeles liten perfekt skulptur av henne, den var i vit lera, mitt i språnget med vingar på ryggen.

Jag stryker min hand över min runda mjuka mage. Den som jag hatat, har så svårt att acceptera. Jag är lite snällare mot mig själv nu och mot min mage. Och jag tänker att det hon sa var alldeles sant, jag behöver Stina i mitt liv, i min blick på världen.

Tack❤️