Om att längta bort men i själva verket kanske längta hem.

Gammelfar, gammelmormor och jag.
På det bästa stället jag vet

Jag längtar bort.

Efter att lämna flödet av ljud, ljus, åsikter, händelser, rapporter och görande.

Få lugn och ro.

Rötterna drar i mig, lockar på mig.
De viskar om ett annat liv, ett annat tempo, en annan utsikt.
De påminner mig om trygga rum, välbekanta stigar och skickar vykort med bilder av mitt hav och markerna utanför barndomens fönster.

Väcker en längtan om att sitta i en fåtölj i ett välbekant rum och läsa tjocka böcker. Att kunna titta ut genom om fönstret och se sågen där jag som barn cyklade på min röda cykel omgiven om fantasivänner, ett helt gäng av Moas egen Molgan.

Rötterna letar fram små askar ut minnesgarderoben och öppnar dem, tar fram små saker som ligger försiktigt inslagna i silkepapper.
Röda tomater som växte sig saftiga bakom gamla fönster mot laggårdsväggen, kycklingar som nackades på en huggkubbe och gamelmorfarn skrattande bredvid, en förskräckligt, hemsk myrstack vid kanten av berget bakom huset. Där jag en gång lyckades ställa mig och myrorna kröp upp efter benen.
Babeth och jag på upptäcksfärd i lagårn, när vi klättrade upp på loftet och inte kunde komma ner.

– Babeth, kommer du ihåg hur du tog min hand och sa att vi skulle be Jehova om hjälp? Och jag, förstod ingenting. Viste inte vem Jehova var. Jag fick fråga mamma sedan och fick en första insikt om att det fins flera gudar, att människan kan vara religös på flera sätt. Jag trodde på en annan gud och alla änglarna i himlen. De kom till mig om natten på en stege av guld lutad på berget utanför mitt sovrumsfönster. Babeth, vad gör du nu? Hur ser ditt liv ut? Jag har inte träffat dig på en oändlig räcka av ögonblick, alla de som är vårt vuxen liv. Men jag mins ditt långa hår och ditt skratt.

Jag längtar bort.
Back to basic. Till kärnan i mig själv.
Till barnet som trodde att fred på jorden var en möjlighet – inte en dröm.
Hon som viste att hon var älskad precis som hon var och trodde alla om gott.
Till hennes rika liv av fantasier, kreativitet och förmåga att leka.
När tiden försvann vid skrivbordet som var fult av lim, papper och pennor.
Hon som var döv för omgivningen när hon låg med näsan i en bok.
Jag längtar efter henne. Att vara med henne utan störningar och avbrott.

Jag tror det skulle hela mig, att umgås med henne en stund.

Jag längtar bort.

Vill byta tempo och bubbla.

Vara i mindre, långsammare, tystare sammanhang.

Småskalighet. Smakar på ordet, det smakar gott, lite sött, runt och mjukt.

Som morbrorns ljunghonung på en knäckemacka.

Jag vill hinna känna, tänka och uppleva.

Som här om helgen när jag lärde två flickor vika änglar av papper. Jag vill orka sådant. Hinna sådant. Också sedan, när jag är tillbaka i produktion.

Rötterna de drar i mig. Säger att det fins en annan plats som är mitt hemma. Gräset är inte grönare där, havet inte blåare och solen skiner inte mer. Men det är ett annat liv, långsammare, mindre. Välbekant. En del av livet jag lämnat, flytt i från. Nu lockar det. Kanske är det tid för det nu. För landet. Kanske är den här tösen färdig med stad och asfalt. Kanske behöver jag mer än något annat, åkrar, skog och hav.

Vid närmare eftertanke är det kanske inte bort jag längtar. Jag kanske längtar hem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *