Om längtan efter min storasyster

När jag var liten var min äldsta syster min största idol och längtan efter henne var en av min barndoms största. Hon var sex år äldre än mig och bodde hos sin mamma i den coola orten Onsala. Jag bodde hos mamma och vår gemensamma pappa, i Göteborg, Stenungsund, på Kleva och i Varekil. Varannan helg var en väntan på mina systrar. Men det var inte alltid de kom och min besvikelse var stor. De kom inte, med sina skratt, lekar och storhet.

Min äldsta syster, hon var det vackraste jag viste, hon lyssnade på ABBA och hennes hy var len som en persiskas. Hennes händer var mjuka, hon doftade gott, seglade finnjolle och dansade balett. Åh, balettskorna, klänningen med tyllkjol. Vi såg henne uppträda i konserthuset, en liten ballerina med knut på huvudet. Jag tyckte hon var som en sagoprinsessa.

Hon flyttade hemifrån. Bodde än i Göteborg, än i Varekil. Jag blev tonåring och hennes kök en tillflyktsort. Vi drack kaffe och rökte under fläkten. När hon bodde Göteborg var det praktiskt att kunna sova över och i bland när hon inte var hemma träffa en förälskelse i hennes lägenhet. Sedan fick hon en ljuvlig liten bebis, som jag kunde bära, gosa och leka med. Under min tonårstid fick hon alla mina hemligheter, all min sorg och frustration över att livet var för trångt för att leva.

När vi blev vuxna hände det nog att vi hade svårigheter med våra olikheter och likheter. Att våra bilder av världen krockade. Systerskap är inte friktionsfritt. Inte heller vårat. Men kärleken, tryggheten i varandra, åren som gick och erfarenheterna vi fått tog oss genom dem också.

Min äldsta syster är fortfarande min idol. Hon är fortfarande det vackraste jag vet men det är inte därför hon har min beundran och respekt. Utan för att hon är smart, klok, en levnadskonstnär som tagit sig igenom de berg och dalar hon mött i livet. Med humor, kreativitet och djävlar anamma.

Nu är jag medelålders, i ett skede i livet när jag är skör, det är svårt. Ibland känns det lite hopplöst. Och då. Då längtar jag efter min storasyster. Hennes skratt, doft och händer som stryker min panna. Tryggheten, omsorgen och hennes förmåga att hela.

( Bilden ovan är från Liseberg, vi åker Breakdance en föregångare till Jukebox och en gemensam favorit. Det finns kanske inga som skrattar så mycket som vi när vi åker Jukebox😍.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *