Om främlingskap mitt i det välbekanta

Jag gick genom staden, längs gatorna, över torgen. Styrde stegen till den stora parken som jag en gång såg som mitt andra vardagsrum. Människor mötte mig, passerade, de promenerade, sprang, pratade, skrattade och lekte. Men de var mig främmande. Ljudet av deras röster passade inte in i mina öron. Deras rörelsemönster och energier var obekanta för mig. Inte skrämmande eller hotande men obekanta. Lika ovant som att ha murbruk i munnen eller att sova på en bädd av glas. Folket som omgav mig passade inte in i min värld. Vi var som pusselbitar från olika pussel.

Vid närmare eftertanke var hela staden mig främmande. Staden som jag vuxit upp i, där jag lärt mig tala, gå och sjunga. Staden till vilken jag ständigt återkommit efter utflykter till andra platser för att arbeta, studera eller bo. Den här staden som jag kallar min och som är mitt hem. Nu var den mig lika främmande som människorna runt mig. Det var som jag har blivit en annan. En annan sort, en som inte längre hörde till. Som om jag bytt frekvens, skiftat tempo, ömsat skinn, blivit ommålad i nytt motiv.

När jag gick gatan fram växte känslan långsamt i min mage, jag hör inte längre hemma här. Jag borde vara någon annanstans.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *