Om att längta bort men i själva verket kanske längta hem.

Gammelfar, gammelmormor och jag.
På det bästa stället jag vet

Jag längtar bort.

Efter att lämna flödet av ljud, ljus, åsikter, händelser, rapporter och görande.

Få lugn och ro.

Rötterna drar i mig, lockar på mig.
De viskar om ett annat liv, ett annat tempo, en annan utsikt.
De påminner mig om trygga rum, välbekanta stigar och skickar vykort med bilder av mitt hav och markerna utanför barndomens fönster.

Väcker en längtan om att sitta i en fåtölj i ett välbekant rum och läsa tjocka böcker. Att kunna titta ut genom om fönstret och se sågen där jag som barn cyklade på min röda cykel omgiven om fantasivänner, ett helt gäng av Moas egen Molgan.

Rötterna letar fram små askar ut minnesgarderoben och öppnar dem, tar fram små saker som ligger försiktigt inslagna i silkepapper.
Röda tomater som växte sig saftiga bakom gamla fönster mot laggårdsväggen, kycklingar som nackades på en huggkubbe och gamelmorfarn skrattande bredvid, en förskräckligt, hemsk myrstack vid kanten av berget bakom huset. Där jag en gång lyckades ställa mig och myrorna kröp upp efter benen.
Babeth och jag på upptäcksfärd i lagårn, när vi klättrade upp på loftet och inte kunde komma ner.

– Babeth, kommer du ihåg hur du tog min hand och sa att vi skulle be Jehova om hjälp? Och jag, förstod ingenting. Viste inte vem Jehova var. Jag fick fråga mamma sedan och fick en första insikt om att det fins flera gudar, att människan kan vara religös på flera sätt. Jag trodde på en annan gud och alla änglarna i himlen. De kom till mig om natten på en stege av guld lutad på berget utanför mitt sovrumsfönster. Babeth, vad gör du nu? Hur ser ditt liv ut? Jag har inte träffat dig på en oändlig räcka av ögonblick, alla de som är vårt vuxen liv. Men jag mins ditt långa hår och ditt skratt.

Jag längtar bort.
Back to basic. Till kärnan i mig själv.
Till barnet som trodde att fred på jorden var en möjlighet – inte en dröm.
Hon som viste att hon var älskad precis som hon var och trodde alla om gott.
Till hennes rika liv av fantasier, kreativitet och förmåga att leka.
När tiden försvann vid skrivbordet som var fult av lim, papper och pennor.
Hon som var döv för omgivningen när hon låg med näsan i en bok.
Jag längtar efter henne. Att vara med henne utan störningar och avbrott.

Jag tror det skulle hela mig, att umgås med henne en stund.

Jag längtar bort.

Vill byta tempo och bubbla.

Vara i mindre, långsammare, tystare sammanhang.

Småskalighet. Smakar på ordet, det smakar gott, lite sött, runt och mjukt.

Som morbrorns ljunghonung på en knäckemacka.

Jag vill hinna känna, tänka och uppleva.

Som här om helgen när jag lärde två flickor vika änglar av papper. Jag vill orka sådant. Hinna sådant. Också sedan, när jag är tillbaka i produktion.

Rötterna de drar i mig. Säger att det fins en annan plats som är mitt hemma. Gräset är inte grönare där, havet inte blåare och solen skiner inte mer. Men det är ett annat liv, långsammare, mindre. Välbekant. En del av livet jag lämnat, flytt i från. Nu lockar det. Kanske är det tid för det nu. För landet. Kanske är den här tösen färdig med stad och asfalt. Kanske behöver jag mer än något annat, åkrar, skog och hav.

Vid närmare eftertanke är det kanske inte bort jag längtar. Jag kanske längtar hem.

Om längtan efter min storasyster

När jag var liten var min äldsta syster min största idol och längtan efter henne var en av min barndoms största. Hon var sex år äldre än mig och bodde hos sin mamma i den coola orten Onsala. Jag bodde hos mamma och vår gemensamma pappa, i Göteborg, Stenungsund, på Kleva och i Varekil. Varannan helg var en väntan på mina systrar. Men det var inte alltid de kom och min besvikelse var stor. De kom inte, med sina skratt, lekar och storhet.

Min äldsta syster, hon var det vackraste jag viste, hon lyssnade på ABBA och hennes hy var len som en persiskas. Hennes händer var mjuka, hon doftade gott, seglade finnjolle och dansade balett. Åh, balettskorna, klänningen med tyllkjol. Vi såg henne uppträda i konserthuset, en liten ballerina med knut på huvudet. Jag tyckte hon var som en sagoprinsessa.

Hon flyttade hemifrån. Bodde än i Göteborg, än i Varekil. Jag blev tonåring och hennes kök en tillflyktsort. Vi drack kaffe och rökte under fläkten. När hon bodde Göteborg var det praktiskt att kunna sova över och i bland när hon inte var hemma träffa en förälskelse i hennes lägenhet. Sedan fick hon en ljuvlig liten bebis, som jag kunde bära, gosa och leka med. Under min tonårstid fick hon alla mina hemligheter, all min sorg och frustration över att livet var för trångt för att leva.

När vi blev vuxna hände det nog att vi hade svårigheter med våra olikheter och likheter. Att våra bilder av världen krockade. Systerskap är inte friktionsfritt. Inte heller vårat. Men kärleken, tryggheten i varandra, åren som gick och erfarenheterna vi fått tog oss genom dem också.

Min äldsta syster är fortfarande min idol. Hon är fortfarande det vackraste jag vet men det är inte därför hon har min beundran och respekt. Utan för att hon är smart, klok, en levnadskonstnär som tagit sig igenom de berg och dalar hon mött i livet. Med humor, kreativitet och djävlar anamma.

Nu är jag medelålders, i ett skede i livet när jag är skör, det är svårt. Ibland känns det lite hopplöst. Och då. Då längtar jag efter min storasyster. Hennes skratt, doft och händer som stryker min panna. Tryggheten, omsorgen och hennes förmåga att hela.

( Bilden ovan är från Liseberg, vi åker Breakdance en föregångare till Jukebox och en gemensam favorit. Det finns kanske inga som skrattar så mycket som vi när vi åker Jukebox😍.)

Om främlingskap mitt i det välbekanta

Jag gick genom staden, längs gatorna, över torgen. Styrde stegen till den stora parken som jag en gång såg som mitt andra vardagsrum. Människor mötte mig, passerade, de promenerade, sprang, pratade, skrattade och lekte. Men de var mig främmande. Ljudet av deras röster passade inte in i mina öron. Deras rörelsemönster och energier var obekanta för mig. Inte skrämmande eller hotande men obekanta. Lika ovant som att ha murbruk i munnen eller att sova på en bädd av glas. Folket som omgav mig passade inte in i min värld. Vi var som pusselbitar från olika pussel.

Vid närmare eftertanke var hela staden mig främmande. Staden som jag vuxit upp i, där jag lärt mig tala, gå och sjunga. Staden till vilken jag ständigt återkommit efter utflykter till andra platser för att arbeta, studera eller bo. Den här staden som jag kallar min och som är mitt hem. Nu var den mig lika främmande som människorna runt mig. Det var som jag har blivit en annan. En annan sort, en som inte längre hörde till. Som om jag bytt frekvens, skiftat tempo, ömsat skinn, blivit ommålad i nytt motiv.

När jag gick gatan fram växte känslan långsamt i min mage, jag hör inte längre hemma här. Jag borde vara någon annanstans.