Om den största utmaningen

-Var här och nu, säger ni.

Men hur är jag det när hel mitt väsen är inställt på rörelse?

När problem är något som ska lösas.

Frågor något som ska besvaras.

Dilemman något som ska dechiffreras och plockas i sär tills de upphör att existera.

När möjligheter är något som ska tas tillvara.

Framtiden något som ska påverkas och formas.

När det viktigaste verktyget jag har i min verktygslåda är handling?

När jag är någon som gör, inte någon som är.

Hur ska jag då vara här och nu?

Någon sa, – Var i din kropp.

Men hur ska jag vara det.

När jag levt nästan hela mitt liv i min hjärna?

I mina fantasier, i mina drömmar, i mina rädslor.

När hjärnan, tanken, behovet och förmågan att analysera, strukturera, plocka isär och bygga upp. Formulera och utrycka- är ett grundfundament i den som är jag.

När kroppen inte förmår fungera som jag vill. När jag inte kan använda den på det sätt jag vant mig vid. Att jag inte kan vara i min kropp på det sätt jag lärt vara i den för att den ska vara funktionellt.

Hur ska jag vara i min kropp då?

Ändå vet jag att jag behöver det. Flosklerna, självklarheterna.

⁃ Vara här och nu.

⁃ Vara i din kropp.

⁃ Ge mig tid.

Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt.

Som ett högt plank att forcera.

Som att balansera på kanten av en bottenlös brunn.

Vad döljer sig bakom planket? I botten av den bottenlösa brunnen. Vilka känslor väntar, bakom frustrationen, oacceptansen. Vilket liv väntar. När jag läkt.

Att inte veta.

Fast egentligen har jag aldrig vetat. Aldrig haft en plan.

Jag har varit i rörelse. Nu ska jag stå still. Vara här och nu. I min kropp. Ge mig tid. Att läka, att hitta min väg. En ny mening. Kanske är det mitt livs största utmaning.

Om en tidig morgon i slutet av september

En tidig morgon i slutet av september när det fortfarande är mörkt öppnar en man sin dörr. Han tar tidningen som ligger i tidningshållaren och läser rubrikerna på första sidan i ljuset av ytterbelysningen. Han bor på tredjevåningen och har en trevlig öppen svalgång utanför sin lägenhetsdörr. På sommaren har han och hans fru ett bord och två stolar stående på svalgången, de brukar sitta där i skuggan och läsa på varma dagar. De har gjort det fint med blommor i bänkar vid räcket. Så här i september står pelaginierna fortfarande i blom. Han ryser till lite i den kalla luften, går in och stänger dörren.

Han vet inte att någon ser honom. På andra sidan gården står en kvinna på sin balkong. Hon har gått ut för att ta lite frisk luft då hon vaknade och inte kunde somna om. I bara nattlinnet står hon där och låter den kalla, stilla september morgonen omfamna sig. Rena ut vargtimmarnas hetsiga drömmar ur huvudet. Hon såg mannen som hämtade tidningen, undrade vad han läste där han stannade utanför dörren. Plötsligt känner hon att hon fryser, huden knottrar sig på benen, de små lena hårstråna på armarna reser sig. Hon går in, återvänder till sängen, kliver ner i de ännu varma lakanen, drar täcket över sig och somnar om utan en tanke i sitt huvud.