Om utmattningssyndrom och acceptans

I mitt förra inlägg om utmattningssyndrom lovade jag att återkomma med tankar och känslor kring acceptans.

En stor del av min rehabilitering i den fas jag är nu, focuseras på att acceptera mitt tillstånd och att göra det utan att döma och värdera. För mig handlar det om att söka acceptans och förståelse i många olika led.

Jag behöver förstå och acceptera att det har tagit lång tid att bryta ner kroppens och hjärnans funktioner till det här tillståndet, att jag levt med det i flera år, vilket i sin tur innebär att återhämtning, rehabilitering och ett nytt läge i livet kommer ta tid, lång tid. Inte sex veckors sjukskrivning. Att acceptera detta betyder att jag måste ha tålamod, inte söka efter snabba lösningar och resultat. Om du läst mina tidigare inlägg förstår du att det är en stor utmaning för mig.

Jag behöver acceptera och förstå mitt tillstånd. Att jag inte fungerar i vardagen som jag gör normalt. Behovet av vila, tystnad och effekterna av det.

Acceptera att jag har katastroftankar som är ett utryck för min sjukdom och inte är förankrade i verkligheten – det betyder inte att någon dött eller är svårt sjuk bara för att samma person ringt flera gånger. Ett oväntat samtal eller uteblivet/ sent svar på ett skrivet meddelande, betyder inte att någon är arg på mig, för att ta ett par exempel. Acceptera att jag inte kan göra det jag vill och att jag får lägga idéer på hyllan för att jag helt enkelt inte orkar genomföra dem i den takt jag vill. Jag har tex idéer om målningar för många månader framöver om jag ska måla i dem tempot jag lever nu. Det är frustrerande att behöva så massivt med tid till vila, att kroppen återkommande får ”skov”. Särskilt som jag slitit med mitt mående en rätt lång tid innan jag väl accepterade att jag inte blev bättre på egen hand utan att jag behöver hjälp och gick till läkaren som sjukskrev mig.

Det sista är faktiskt något som jag har accepterat. Att jag inte klarar detta på egen hand utan behöver hjälp.

Jag behöver acceptera att mitt sätt att leva mitt liv som jag levt det hittills inte har fungerat för mig, fortfarande utan att värdera och döma. Det är psykologens och läkarens ord. De säger det till mig som en självklarhet men de säger det med stor omsorg och respekt för att det är svårt för mig att ta till mig. De säger det för att det är vad forskning och evidens säger om sådana som är som mig.

Varför är det så svårt? Det kan ju tänkas uppenbart när både kroppen och hjärnan har slutat fungera som de ska.

Det är svårt för att det handlar om grundfundamenten i hur jag levt och sett mig själv. Om djupt rotade mönster och väl upptrampade stigar.

Jag trodde jag knäckt koden till balans och ett liv utan utmattning. Nu måste jag acceptera, utan att döma och värdera, att det inte är så. Efter två utmattningsdepressioner, 2001 och 2006 har jag jobbat hårt och aktivt med att rehabilitera mig. Lära mig att hantera mitt arbetsliv, privatliv och hälsa. Jag tyckte det gick bra. Att jag klarade av mitt arbete. Emellanåt tänkte jag till och med att jag gjorde bra ifrån mig, i ett arbetsliv som krävt högt tempo, förmåga till flexibilitet, att hålla många bollar i luften, ledarskap och anpassning. Att jag klarade hantera ett privatliv med barn som bodde hos mig växelvis, relationen till barnets pappa, den nya kärleken, vänskap, familjeliv. Nog kände jag inte alltid att jag räckte till, men jag tänkte att jag klarade det.

Jag har gjort en lång hälsoresa, från en stillasittande person med en hel del övervikt till att vara en fysiskt aktiv person som använt träning som regulator för adrenalinpåslag och stress. En som är noga noga med mat och dryck. Jag har jobbat med att lära mig hantera tankar och känslor som har varit negativa och tärande för att inte låta de ”äta mig”. Lärt mig att distansera mig eller om du så vill skaffat mig ett litet lager av teflon runt en ganska känslig själ och ett brinnande hjärta. En del av det där kommer såklart med ålder och erfarenhet. Men mycket har jag jobbat aktivt med i KBT och på andra sätt efter min andra utmattningsdepression. Så jag trodde att jag hittat en formel, jag har jobbat hårt för det. Och så fungerar den inte. Det är detta jag ska acceptera, utan att värdera och döma.

I samband med detta väcks frågor om vem jag är. Om jag inte kan vara den människan vars liv jag levt, vem är jag då? Hur jag levt och format mitt liv och mina strategier är grundat i min personlighet och mina belöningssystem. Vad som ger tillfredställelse och hur jag tacklar känslor och relaterar till omgivningen.

Jag har en extrovert, explosiv, energirik, kreativ, lösningsorigenterad sida i min personlighet. Den har tjänat mig väl och är flitigt använd, både i mitt privatliv, i mitt arbetsliv och i min strävan efter att leva hälsosamt. Den har varit mitt verktyg i att klara utmaningar, motivera, utöva ledarskap och driva processer, genererat energi och lust att arbeta. Jag har surfat på vågen av adrenalin när det varit hektiskt. Hämtat kraft i att bolla och hitta vägar fram med kreativa människor. I långa stycken varit ljuvligt, härligt och utvecklande.

Men jag har också en introvert sida och med facit i hand förstår jag att den inte fått tillräckligt med utrymme. Jag har fuskat med återhämtning, inte suttit i tystnad, vila och reflektion i den omfattning jag behövt. Inte värnat mina gränser, sagt ja när jag borde sagt nej, varit aktiv när jag skulle varit passiv. Istället för att vila i stillhet har jag vilat i projekt, varit rörelse också som avkoppling. Att förstå detta är en sak i teorin. Det är en helt annan sak att acceptera i realiteten och att förstå och omsätta hur jag ska göra och vara annorlunda.

Vi lever inte våra liv i vacuum utan ingår i sammanhang. Mitt sätt att vara och arbeta har fungerat i relation till min omgivning. Det har rönt mig uppskattning och belöning. Min extroverta persona, jag beskriver ovan, är också en del av mitt ”varumärke” om ni ursäktar ett ytligt och möjligen udda ord i sammanhanget, jag använder det i brist på bättre. Det är helt enkelt den personan människor runt mig känner och uppskattar ( nu pratar jag om de som fins utanför den närmaste familjen och vänkretsen).

Jag behöver acceptera att vägen fram mot ett annat sätt att leva också innehåller ett nytt sätt att förhålla mig till den här extroverta personan. Vilket innebär att jag behöver lära mig ett annat sätt att närma mig människor och sammanhang. Det känns svårt.

Ytterligare ett dilemma är att acceptera utan att värdera och döma. Här är ännu en sak som är lätt i teorin men oerhört svårt i praktiken. Jag har lätt, att i mina egna tankar se mitt tillstånd som ett misslyckande. Att jämföra mig med andra ligger nära till hands.

Om andra klarar att hantera ett liv som ser ut som mitt ( iaf på ytan) då borde jag också kunna. Om jag blir sjuk efter allt jag investerat för att klara av att balansera mitt liv, efter att ha trott mig knäcka koden till att leva utan utmattning, är det ett misslyckande.

Intellektuellt förstår jag att det inte är så. Jag kan se orsaker och orimligheter i mitt liv. Men känslorna fins här även om de tar emot att erkänna, det känns barnsligt och småaktigt. Inte intellektuellt, moget och klokt. Men jag tror inte jag är ensam, jag tror det ör djupt mänskliga känslor och att det är viktigt att adressera och lyfta upp också det som känns mindre smickrande.

Kanske är de här känslorna, som jag tycker är banala och vill ha lite på avstånd, några av mina största fiender. De hänger ihop med, och har triggat, de dimensioner i den extroverta personan som jag inte gärna lyfter fram i ljuset, att inte ge sig, att inte vilja/ kunna säga nej, att vilja ha en klapp på huvudet, vara duktig. Strebern, den tävlingsinriktade personan. Den som inte lever upp till idealet om att värna sina gränser utan puschar sig lite till och lite till och lite till. Tills jag får vara hemma från jobbet och kräkas ett dygn av utmattningen.

För jag har inte knäckt koden. Det har verkligen hänt att jag jobbat tills jag kräktes. Att jag suttit sent om kvällarna på kontoret, skrit pm eller läst projektplaner med tårarna rinnande ner för kinderna för att jag var så trött. Men jag tänkte alltid att det bara var en övergående period. Att det gick an. Bara lite till.

Mitt mått på bortre gräns var om jag kände depression och ångest. Det som var mina stora problem de första två omgångarna av utmattning. Så länge jag inte var deprimerad eller hade ångest trodde jag att jag hade läget under kontroll. Jag trodde jag kunde hantera och balansera mitt liv och kände mig väldigt duktig. Men så var det inte. Istället för ångest fick jag ett nedbrutet imunförsvar och kroppen slutade fungera som den skulle. Det är detta jag ska acceptera- utan att värdera, utan att se misslyckandet eller jämföra mig med andra eller skämmas. Det är svårt.

De som lever nära mig viste att det inte fungerade och har fått känna på konsekvenserna. De var de första som märkte att livet inte var hållbart. I mitt fall är det också de som fick stå tillbaka först. Som jag stängt av, inte orkat höra av mig till, låtit sur och snar på rösten till. De är de som fått höra att jag inte orkar ses, prata med, finnas för i den utsträckning som jag velat. Att erkänna det, acceptera det är oerhört smärtsamt. Som tur är är jag omgiven av kärleksfulla, kloka människor som älskar mig ändå. På det viset är jag väldigt lyckligt lottad och tacksamheten för det är stor.

För dig som undrar varför jag skriver om detta offentligt. Jag skriver för att jag märker att mina texter är positiva för andra som är som jag och skapar förståelse hos andra. Och jag vill tacka alla responderat både i trådar och på DM ❤️.

Men jag skriver också för mig, det hjälper mig att acceptera. Att skriva stimulerar balansen mellan min extroverta sidan som utvecklas i kommunikation med andra och min introverta sida som får utrymme att reflektera, smaka på orden, i tystnad och långsamhet innan jag publicerar.

Tack för att du läst ända hit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *