Om mina dagar och rutiner som sjukskriven

Efter besök hos läkaren igår är jag fortsatt sjukskriven på heltid.

Undrar du hur mina dagar ser ut? Vad jag får för behandling? Vilka tankar och känslor min kropp och hjärna hyser?

Eftersom jag fick ett sådant otroligt starkt gensvar på min post om att jag är sjukskriven – TACK FÖR DET ❤️- så tar jag mig friheten att skriva lite mer om hur det fungerar ( för mig) att vara i det här tillståndet och processen. Ge den som vill lite inblick. Kanske kan det vara till stöd för någon som känner igen sig eller för någon som har en sån som mig i sin närhet. För mig har det en positiv terapeutisk verkan att sätta det som händer på pränt.

Just nu är jag i den fas som i informationsbroschyrerna betecknas som fas 1. Här ska jag vila och komma till acceptans. Att komma ner i varv, låta kroppen och hjärnan vila, stilla sig. Det är låter lätt men är mer komplicerat för en massa med muskler och nervtrådar som är spända och som gärna ser allt som måste göras. Om du dessutom lägger på att även små, vardagliga och tillsynes enkla uppgifter är något som ska ”orkas” så får du en aning om uppgiften här.

Vi lever i flöden. När du tar bort ditt proffesionellt flöde så har du kvar det privata. Mat ska köpas, tillagas, disk ska tas omhand, tvätt ska tvättas, torkas, vikas, kontakt med vänner, familj, vården, samhället. Ja, du vet allt som är liv utan att vi tänker på det. Som jag är nu behöver jag sortera i flödet, välja och välja bort.

Jag kan inte både handla mat och tvätta på samma dag. Jag kan inte dammsuga samma dag som jag har varit hos sjukgymnasten. Det är en stor utmaning att prata med flera människor på samma gång. Jag kan inte ha långa samtal. Jag orkar inte koncentrera mig på en längre text. Jag kan måste välja om jag ska tömma diskmaskinen eller måla en liten bit på en bild efter middagen. Människors småprat på bussen eller på läktaren på ridskolan kan skära som knivar i hjärnan.

I det här läget fokuserar jag på att hålla i mina rutiner. Går upp på morgonen, ut med hunden. Sedan äter jag frukost, bäddar min säng. Tvättar och klär mig. Därefter har jag en liten stund för kontakter eller något annat av det där vardagliga flödet. Sedan är det hundpromenad som följs av lunch innan vilan. Då är jag trött. Hela min kropp och hjärna vill ligga och blunda. Jag sover 1-2 timmar. När jag vaknar är hela kroppen seg och det tar en lång stund att vakna, jag äter mellanmål och går en hundpromenad. Efter det är det dags för min rehabläxa. Medveten andning och lätta rörelser för att mjuka upp kroppen.

En bra dag har jag sedan ett par timmar av relativ energi. Då jag kan måla lite. Vara social med Lovan. Få fixa lite. En dålig dag är jag trött igen och får sitta i soffan.

Ungefär så är mina dagar. Stilla men jag tycker jag har fullt upp. Den behandling jag får så här i fas ett är dels medicinskt, jag äter medicin som tillför seretonin till hjärnan, dels hos sjukgymnast/ fysioterapeut. Den är inriktad på att vara ”i min kropp” känna kroppen och vila i den. Låta tankar komma och gå. Jag väntar på att påbörja samtalsterapi. Under tiden har jag uppgifter som handlar om att acceptera utan att döma och värdera. Det är förutsättningen för att rehabiliteringen skall fungera ordentligt. Jag återkommer med tankar och känslor om acceptans i ett nytt inlägg. Det här har redan blivit ganska långt. Så som de säger på TV, to be contiude🤗

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *