Om att försöka ta in sveket mot kurdern i Rojava

På bara fötter går jag runt i min varma hyrestrea, en trappa upp.

I handen en mugg nybryggt kaffe.

Hjärtat bultar regelbundet, lugnt. Jag har ingenting att vara rädd för. Inga bombplan flyger över min stad. Inga soldater och tanks är på väg mot min plats på jorden.

Mitt huvud är fullt av bilder från en annan plats. Där mödrar sitter med skadade och dödade barn i sin famn. De har nyss varit i helvetet. Försvarat sina liv och sina barns framtid. Kanske hade de just börjat andas lugnt. Börjat omorientera efter kriget. Eller åtminstone funnit vila i uppehållet, vapenstilleståndet. Men så- sveket. Från den allierade. Från supermakten, den oberäkneliga krigsmaskinen på andra sidan haven. Den som under en tid gav sitt stöd. Världens länder håller andan när kulorna viner i Rojava. Vi hyllade just människorna där som hjältar. Nu står vi vid sidan och tittar på sveket och dess konsekvenser.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå. Magnituden.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå människor.

Men det gör jag inte. Jag känner bara hur hjärtat fylls av sorg och munnen av bittra hatiska ord.

Till världens ledare vill jag skrika: ta er samman för fan och få slut på hyckleriet och oanständigheten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *