Om den dröm.

Jag drömde om Stina Wolter.

Natten efter att instagram hade stängt ned och sedan efter massiva protester öppnat hennes konto igen.

Hon satt i köket på Tegenvägen, i huset där jag växte upp. En natt. Jag vaknade av att jag hörde röster. Först trodde jag de var inuti mitt huvud men när jag smög ner i köket satt hon där, Stina. Hon gjorde upp med dickpicsmän och perlagoniekvinnor. Högljutt. På något sätt kunde hon prata med dem genom instagram- som var i form av papperstidningar. Jag frågade henne varför hon kommit till vårt kök?

⁃ Det är mysigt här, sa hon. Och jag tror att du behöver mig.

Så log hon värme över hela mig. Och vi dissade all världens fördömande blickar tillsammans. – Jag målar också, sa jag. Inte såsom du. Men jag målar för att leva.

Så med ens var jag ett litet barn, som visade att mamma ramat in mina teckningar och hängt dem i vardagsrummet. Min mamma var där med mormor och Stina, jag omfamnades av förståelse och kärlek.

När de sedan försvann gjorde jag en alldeles liten perfekt skulptur av henne, den var i vit lera, mitt i språnget med vingar på ryggen.

Jag stryker min hand över min runda mjuka mage. Den som jag hatat, har så svårt att acceptera. Jag är lite snällare mot mig själv nu och mot min mage. Och jag tänker att det hon sa var alldeles sant, jag behöver Stina i mitt liv, i min blick på världen.

Tack❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *