Om den största utmaningen

-Var här och nu, säger ni.

Men hur är jag det när hel mitt väsen är inställt på rörelse?

När problem är något som ska lösas.

Frågor något som ska besvaras.

Dilemman något som ska dechiffreras och plockas i sär tills de upphör att existera.

När möjligheter är något som ska tas tillvara.

Framtiden något som ska påverkas och formas.

När det viktigaste verktyget jag har i min verktygslåda är handling?

När jag är någon som gör, inte någon som är.

Hur ska jag då vara här och nu?

Någon sa, – Var i din kropp.

Men hur ska jag vara det.

När jag levt nästan hela mitt liv i min hjärna?

I mina fantasier, i mina drömmar, i mina rädslor.

När hjärnan, tanken, behovet och förmågan att analysera, strukturera, plocka isär och bygga upp. Formulera och utrycka- är ett grundfundament i den som är jag.

När kroppen inte förmår fungera som jag vill. När jag inte kan använda den på det sätt jag vant mig vid. Att jag inte kan vara i min kropp på det sätt jag lärt vara i den för att den ska vara funktionellt.

Hur ska jag vara i min kropp då?

Ändå vet jag att jag behöver det. Flosklerna, självklarheterna.

⁃ Vara här och nu.

⁃ Vara i din kropp.

⁃ Ge mig tid.

Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt.

Som ett högt plank att forcera.

Som att balansera på kanten av en bottenlös brunn.

Vad döljer sig bakom planket? I botten av den bottenlösa brunnen. Vilka känslor väntar, bakom frustrationen, oacceptansen. Vilket liv väntar. När jag läkt.

Att inte veta.

Fast egentligen har jag aldrig vetat. Aldrig haft en plan.

Jag har varit i rörelse. Nu ska jag stå still. Vara här och nu. I min kropp. Ge mig tid. Att läka, att hitta min väg. En ny mening. Kanske är det mitt livs största utmaning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *