Att hålla om sin sorg

Med långsamma steg gick jag på promenad med hunden på armen. Det var varmt och hon satt med sin lilla hallonröda tunga ute och flämtade lite. Njöt när det kom en vindpust och fläktade. När jag satte ner henne på ängen var hennes päls fuktig av min svett. Vi gick i hennes takt. Hon som vill nosa på vart varannan tuva och plötsligt får upp ett spår. Då ilar hon hit och dit innan hon hittar målet. Doftens upphov. En fågelfjäder, en glömd vante eller en liten hög med torkat bajs från en annan liten hund.

Vi gick mot vattnet, inloppet till staden. Ner till stranden, den lilla svarta hunden aktade sig för vattnet. Hon ville inte bli blöt om tassarna. Jag gjorde tvärt om, gick i vattenbrynet, lät det salta vattnet kyla mig och skölja rent mina fötter. Upp på klippan igen och sedan tog vi gångvägen.

Så nådde vi kontorshusen som ligger alldeles vid älvkanten hände något i min kropp. Axlarna åkte ner och tårarna började rinna. En lågmäld, tyst gråt. En sorg som försiktigt tog sig fram. Något släppte taget. Jag satte mig på en sten, tittade ut över vattnet och conteinerhamnen på andra sidan. Det var som islossning men väldigt försiktigt. Inte påträngande och dramatiskt. Inte något högljut hulkande, inte snorigt och ljudligt. Stilla föll tårarna och jag höll om min sorg. Som om en kamp jag inte viste fans var över.

När vi fortsatte att gå rann tårarna ännu. Det gjorde mig inte något. Hunden stannade till. I den torra sanden invid berget var en liten grop hon blev väldigt intresserad av. Nosade, grävde, rullade sig. Omedveten om mina tårar, upptagen av doften och äventyret.

När vi gick vidare hade hettan torkat mina kinder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *