Om en vind i mitt hår

En eftermiddag i oktober när molnen skingrade sig, visade sig himlen i ljusblå kostym.

Den bleka oktobersolen skänkte extra glans till trädens brandgula kronor.

Precis då fångade en ljum vind min blonda kalufs, rufsade om håret med mjuka rörelser.

Och jag tänkte att hösten, den är rätt fin den.

Om utmattningssyndrom och acceptans

I mitt förra inlägg om utmattningssyndrom lovade jag att återkomma med tankar och känslor kring acceptans.

En stor del av min rehabilitering i den fas jag är nu, focuseras på att acceptera mitt tillstånd och att göra det utan att döma och värdera. För mig handlar det om att söka acceptans och förståelse i många olika led.

Jag behöver förstå och acceptera att det har tagit lång tid att bryta ner kroppens och hjärnans funktioner till det här tillståndet, att jag levt med det i flera år, vilket i sin tur innebär att återhämtning, rehabilitering och ett nytt läge i livet kommer ta tid, lång tid. Inte sex veckors sjukskrivning. Att acceptera detta betyder att jag måste ha tålamod, inte söka efter snabba lösningar och resultat. Om du läst mina tidigare inlägg förstår du att det är en stor utmaning för mig.

Jag behöver acceptera och förstå mitt tillstånd. Att jag inte fungerar i vardagen som jag gör normalt. Behovet av vila, tystnad och effekterna av det.

Acceptera att jag har katastroftankar som är ett utryck för min sjukdom och inte är förankrade i verkligheten – det betyder inte att någon dött eller är svårt sjuk bara för att samma person ringt flera gånger. Ett oväntat samtal eller uteblivet/ sent svar på ett skrivet meddelande, betyder inte att någon är arg på mig, för att ta ett par exempel. Acceptera att jag inte kan göra det jag vill och att jag får lägga idéer på hyllan för att jag helt enkelt inte orkar genomföra dem i den takt jag vill. Jag har tex idéer om målningar för många månader framöver om jag ska måla i dem tempot jag lever nu. Det är frustrerande att behöva så massivt med tid till vila, att kroppen återkommande får ”skov”. Särskilt som jag slitit med mitt mående en rätt lång tid innan jag väl accepterade att jag inte blev bättre på egen hand utan att jag behöver hjälp och gick till läkaren som sjukskrev mig.

Det sista är faktiskt något som jag har accepterat. Att jag inte klarar detta på egen hand utan behöver hjälp.

Jag behöver acceptera att mitt sätt att leva mitt liv som jag levt det hittills inte har fungerat för mig, fortfarande utan att värdera och döma. Det är psykologens och läkarens ord. De säger det till mig som en självklarhet men de säger det med stor omsorg och respekt för att det är svårt för mig att ta till mig. De säger det för att det är vad forskning och evidens säger om sådana som är som mig.

Varför är det så svårt? Det kan ju tänkas uppenbart när både kroppen och hjärnan har slutat fungera som de ska.

Det är svårt för att det handlar om grundfundamenten i hur jag levt och sett mig själv. Om djupt rotade mönster och väl upptrampade stigar.

Jag trodde jag knäckt koden till balans och ett liv utan utmattning. Nu måste jag acceptera, utan att döma och värdera, att det inte är så. Efter två utmattningsdepressioner, 2001 och 2006 har jag jobbat hårt och aktivt med att rehabilitera mig. Lära mig att hantera mitt arbetsliv, privatliv och hälsa. Jag tyckte det gick bra. Att jag klarade av mitt arbete. Emellanåt tänkte jag till och med att jag gjorde bra ifrån mig, i ett arbetsliv som krävt högt tempo, förmåga till flexibilitet, att hålla många bollar i luften, ledarskap och anpassning. Att jag klarade hantera ett privatliv med barn som bodde hos mig växelvis, relationen till barnets pappa, den nya kärleken, vänskap, familjeliv. Nog kände jag inte alltid att jag räckte till, men jag tänkte att jag klarade det.

Jag har gjort en lång hälsoresa, från en stillasittande person med en hel del övervikt till att vara en fysiskt aktiv person som använt träning som regulator för adrenalinpåslag och stress. En som är noga noga med mat och dryck. Jag har jobbat med att lära mig hantera tankar och känslor som har varit negativa och tärande för att inte låta de ”äta mig”. Lärt mig att distansera mig eller om du så vill skaffat mig ett litet lager av teflon runt en ganska känslig själ och ett brinnande hjärta. En del av det där kommer såklart med ålder och erfarenhet. Men mycket har jag jobbat aktivt med i KBT och på andra sätt efter min andra utmattningsdepression. Så jag trodde att jag hittat en formel, jag har jobbat hårt för det. Och så fungerar den inte. Det är detta jag ska acceptera, utan att värdera och döma.

I samband med detta väcks frågor om vem jag är. Om jag inte kan vara den människan vars liv jag levt, vem är jag då? Hur jag levt och format mitt liv och mina strategier är grundat i min personlighet och mina belöningssystem. Vad som ger tillfredställelse och hur jag tacklar känslor och relaterar till omgivningen.

Jag har en extrovert, explosiv, energirik, kreativ, lösningsorigenterad sida i min personlighet. Den har tjänat mig väl och är flitigt använd, både i mitt privatliv, i mitt arbetsliv och i min strävan efter att leva hälsosamt. Den har varit mitt verktyg i att klara utmaningar, motivera, utöva ledarskap och driva processer, genererat energi och lust att arbeta. Jag har surfat på vågen av adrenalin när det varit hektiskt. Hämtat kraft i att bolla och hitta vägar fram med kreativa människor. I långa stycken varit ljuvligt, härligt och utvecklande.

Men jag har också en introvert sida och med facit i hand förstår jag att den inte fått tillräckligt med utrymme. Jag har fuskat med återhämtning, inte suttit i tystnad, vila och reflektion i den omfattning jag behövt. Inte värnat mina gränser, sagt ja när jag borde sagt nej, varit aktiv när jag skulle varit passiv. Istället för att vila i stillhet har jag vilat i projekt, varit rörelse också som avkoppling. Att förstå detta är en sak i teorin. Det är en helt annan sak att acceptera i realiteten och att förstå och omsätta hur jag ska göra och vara annorlunda.

Vi lever inte våra liv i vacuum utan ingår i sammanhang. Mitt sätt att vara och arbeta har fungerat i relation till min omgivning. Det har rönt mig uppskattning och belöning. Min extroverta persona, jag beskriver ovan, är också en del av mitt ”varumärke” om ni ursäktar ett ytligt och möjligen udda ord i sammanhanget, jag använder det i brist på bättre. Det är helt enkelt den personan människor runt mig känner och uppskattar ( nu pratar jag om de som fins utanför den närmaste familjen och vänkretsen).

Jag behöver acceptera att vägen fram mot ett annat sätt att leva också innehåller ett nytt sätt att förhålla mig till den här extroverta personan. Vilket innebär att jag behöver lära mig ett annat sätt att närma mig människor och sammanhang. Det känns svårt.

Ytterligare ett dilemma är att acceptera utan att värdera och döma. Här är ännu en sak som är lätt i teorin men oerhört svårt i praktiken. Jag har lätt, att i mina egna tankar se mitt tillstånd som ett misslyckande. Att jämföra mig med andra ligger nära till hands.

Om andra klarar att hantera ett liv som ser ut som mitt ( iaf på ytan) då borde jag också kunna. Om jag blir sjuk efter allt jag investerat för att klara av att balansera mitt liv, efter att ha trott mig knäcka koden till att leva utan utmattning, är det ett misslyckande.

Intellektuellt förstår jag att det inte är så. Jag kan se orsaker och orimligheter i mitt liv. Men känslorna fins här även om de tar emot att erkänna, det känns barnsligt och småaktigt. Inte intellektuellt, moget och klokt. Men jag tror inte jag är ensam, jag tror det ör djupt mänskliga känslor och att det är viktigt att adressera och lyfta upp också det som känns mindre smickrande.

Kanske är de här känslorna, som jag tycker är banala och vill ha lite på avstånd, några av mina största fiender. De hänger ihop med, och har triggat, de dimensioner i den extroverta personan som jag inte gärna lyfter fram i ljuset, att inte ge sig, att inte vilja/ kunna säga nej, att vilja ha en klapp på huvudet, vara duktig. Strebern, den tävlingsinriktade personan. Den som inte lever upp till idealet om att värna sina gränser utan puschar sig lite till och lite till och lite till. Tills jag får vara hemma från jobbet och kräkas ett dygn av utmattningen.

För jag har inte knäckt koden. Det har verkligen hänt att jag jobbat tills jag kräktes. Att jag suttit sent om kvällarna på kontoret, skrit pm eller läst projektplaner med tårarna rinnande ner för kinderna för att jag var så trött. Men jag tänkte alltid att det bara var en övergående period. Att det gick an. Bara lite till.

Mitt mått på bortre gräns var om jag kände depression och ångest. Det som var mina stora problem de första två omgångarna av utmattning. Så länge jag inte var deprimerad eller hade ångest trodde jag att jag hade läget under kontroll. Jag trodde jag kunde hantera och balansera mitt liv och kände mig väldigt duktig. Men så var det inte. Istället för ångest fick jag ett nedbrutet imunförsvar och kroppen slutade fungera som den skulle. Det är detta jag ska acceptera- utan att värdera, utan att se misslyckandet eller jämföra mig med andra eller skämmas. Det är svårt.

De som lever nära mig viste att det inte fungerade och har fått känna på konsekvenserna. De var de första som märkte att livet inte var hållbart. I mitt fall är det också de som fick stå tillbaka först. Som jag stängt av, inte orkat höra av mig till, låtit sur och snar på rösten till. De är de som fått höra att jag inte orkar ses, prata med, finnas för i den utsträckning som jag velat. Att erkänna det, acceptera det är oerhört smärtsamt. Som tur är är jag omgiven av kärleksfulla, kloka människor som älskar mig ändå. På det viset är jag väldigt lyckligt lottad och tacksamheten för det är stor.

För dig som undrar varför jag skriver om detta offentligt. Jag skriver för att jag märker att mina texter är positiva för andra som är som jag och skapar förståelse hos andra. Och jag vill tacka alla responderat både i trådar och på DM ❤️.

Men jag skriver också för mig, det hjälper mig att acceptera. Att skriva stimulerar balansen mellan min extroverta sidan som utvecklas i kommunikation med andra och min introverta sida som får utrymme att reflektera, smaka på orden, i tystnad och långsamhet innan jag publicerar.

Tack för att du läst ända hit.

Om efteråt- en dikt

Efteråt

Vilade hans huvud tungt mot insidan av hennes lår. Deras händer sammanflätade på hennes mage. Hans doft, var hennes och hennes doft var hans.

Nakna bland täcken och lakan som skrynklats under leken. Skamlösa, lyckliga. Som gud skapat dem, som människan var innan ormen viskade i Evas öra och hon gav Adam äpplet.

Låg de där, två människor och andades i varandras andetag. Hon tänkte inte på ormen, äpplet och gud. Hon tänkte på Thabitas ord: -Tänk att en kan få ha det så gott.

Om mina dagar och rutiner som sjukskriven

Efter besök hos läkaren igår är jag fortsatt sjukskriven på heltid.

Undrar du hur mina dagar ser ut? Vad jag får för behandling? Vilka tankar och känslor min kropp och hjärna hyser?

Eftersom jag fick ett sådant otroligt starkt gensvar på min post om att jag är sjukskriven – TACK FÖR DET ❤️- så tar jag mig friheten att skriva lite mer om hur det fungerar ( för mig) att vara i det här tillståndet och processen. Ge den som vill lite inblick. Kanske kan det vara till stöd för någon som känner igen sig eller för någon som har en sån som mig i sin närhet. För mig har det en positiv terapeutisk verkan att sätta det som händer på pränt.

Just nu är jag i den fas som i informationsbroschyrerna betecknas som fas 1. Här ska jag vila och komma till acceptans. Att komma ner i varv, låta kroppen och hjärnan vila, stilla sig. Det är låter lätt men är mer komplicerat för en massa med muskler och nervtrådar som är spända och som gärna ser allt som måste göras. Om du dessutom lägger på att även små, vardagliga och tillsynes enkla uppgifter är något som ska ”orkas” så får du en aning om uppgiften här.

Vi lever i flöden. När du tar bort ditt proffesionellt flöde så har du kvar det privata. Mat ska köpas, tillagas, disk ska tas omhand, tvätt ska tvättas, torkas, vikas, kontakt med vänner, familj, vården, samhället. Ja, du vet allt som är liv utan att vi tänker på det. Som jag är nu behöver jag sortera i flödet, välja och välja bort.

Jag kan inte både handla mat och tvätta på samma dag. Jag kan inte dammsuga samma dag som jag har varit hos sjukgymnasten. Det är en stor utmaning att prata med flera människor på samma gång. Jag kan inte ha långa samtal. Jag orkar inte koncentrera mig på en längre text. Jag kan måste välja om jag ska tömma diskmaskinen eller måla en liten bit på en bild efter middagen. Människors småprat på bussen eller på läktaren på ridskolan kan skära som knivar i hjärnan.

I det här läget fokuserar jag på att hålla i mina rutiner. Går upp på morgonen, ut med hunden. Sedan äter jag frukost, bäddar min säng. Tvättar och klär mig. Därefter har jag en liten stund för kontakter eller något annat av det där vardagliga flödet. Sedan är det hundpromenad som följs av lunch innan vilan. Då är jag trött. Hela min kropp och hjärna vill ligga och blunda. Jag sover 1-2 timmar. När jag vaknar är hela kroppen seg och det tar en lång stund att vakna, jag äter mellanmål och går en hundpromenad. Efter det är det dags för min rehabläxa. Medveten andning och lätta rörelser för att mjuka upp kroppen.

En bra dag har jag sedan ett par timmar av relativ energi. Då jag kan måla lite. Vara social med Lovan. Få fixa lite. En dålig dag är jag trött igen och får sitta i soffan.

Ungefär så är mina dagar. Stilla men jag tycker jag har fullt upp. Den behandling jag får så här i fas ett är dels medicinskt, jag äter medicin som tillför seretonin till hjärnan, dels hos sjukgymnast/ fysioterapeut. Den är inriktad på att vara ”i min kropp” känna kroppen och vila i den. Låta tankar komma och gå. Jag väntar på att påbörja samtalsterapi. Under tiden har jag uppgifter som handlar om att acceptera utan att döma och värdera. Det är förutsättningen för att rehabiliteringen skall fungera ordentligt. Jag återkommer med tankar och känslor om acceptans i ett nytt inlägg. Det här har redan blivit ganska långt. Så som de säger på TV, to be contiude🤗

Om att vara mamma

Barnet låg nyss liten och röd på mitt bröst.

Nu har hon extraknäck, gör listor till veckohandling och tvättar sina kläder.

Vingarna bär när hon flyger allt längre rundor bort från boet.

Ett år kvar till myndighet.

Två år kvar till student.

Vet ni det verkar som jag klarade det.

Att vara en hyfsad morsa.

Om att försöka ta in sveket mot kurdern i Rojava

På bara fötter går jag runt i min varma hyrestrea, en trappa upp.

I handen en mugg nybryggt kaffe.

Hjärtat bultar regelbundet, lugnt. Jag har ingenting att vara rädd för. Inga bombplan flyger över min stad. Inga soldater och tanks är på väg mot min plats på jorden.

Mitt huvud är fullt av bilder från en annan plats. Där mödrar sitter med skadade och dödade barn i sin famn. De har nyss varit i helvetet. Försvarat sina liv och sina barns framtid. Kanske hade de just börjat andas lugnt. Börjat omorientera efter kriget. Eller åtminstone funnit vila i uppehållet, vapenstilleståndet. Men så- sveket. Från den allierade. Från supermakten, den oberäkneliga krigsmaskinen på andra sidan haven. Den som under en tid gav sitt stöd. Världens länder håller andan när kulorna viner i Rojava. Vi hyllade just människorna där som hjältar. Nu står vi vid sidan och tittar på sveket och dess konsekvenser.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå. Magnituden.

Jag sitter vid mitt köksbord och försöker förstå människor.

Men det gör jag inte. Jag känner bara hur hjärtat fylls av sorg och munnen av bittra hatiska ord.

Till världens ledare vill jag skrika: ta er samman för fan och få slut på hyckleriet och oanständigheten.

Om den dröm.

Jag drömde om Stina Wolter.

Natten efter att instagram hade stängt ned och sedan efter massiva protester öppnat hennes konto igen.

Hon satt i köket på Tegenvägen, i huset där jag växte upp. En natt. Jag vaknade av att jag hörde röster. Först trodde jag de var inuti mitt huvud men när jag smög ner i köket satt hon där, Stina. Hon gjorde upp med dickpicsmän och perlagoniekvinnor. Högljutt. På något sätt kunde hon prata med dem genom instagram- som var i form av papperstidningar. Jag frågade henne varför hon kommit till vårt kök?

⁃ Det är mysigt här, sa hon. Och jag tror att du behöver mig.

Så log hon värme över hela mig. Och vi dissade all världens fördömande blickar tillsammans. – Jag målar också, sa jag. Inte såsom du. Men jag målar för att leva.

Så med ens var jag ett litet barn, som visade att mamma ramat in mina teckningar och hängt dem i vardagsrummet. Min mamma var där med mormor och Stina, jag omfamnades av förståelse och kärlek.

När de sedan försvann gjorde jag en alldeles liten perfekt skulptur av henne, den var i vit lera, mitt i språnget med vingar på ryggen.

Jag stryker min hand över min runda mjuka mage. Den som jag hatat, har så svårt att acceptera. Jag är lite snällare mot mig själv nu och mot min mage. Och jag tänker att det hon sa var alldeles sant, jag behöver Stina i mitt liv, i min blick på världen.

Tack❤️

Om att vara sjukskriven, igen.

(Det här är en text som jag publicerade på FB den 21/9.)

Sedan två veckor är jag sjukskriven.

Kroppen energilös och jag är hjärntrött. På läkarintyget står det att jag är utmattad. Ni som känner mig vet att det inte är första gången. Ni vet också att jag har haft en lång period när jag varit frisk mellan min andra och tredje sjukskrivning.

Nu kanske någon undrar varför jag skriver det här? Det är en bra fråga och jag har funderat mycket på om jag ska dela med mig av detta och hur mycket jag ska dela med mig av om mitt tillstånd. Det är en utsatt situation och en privat del av mitt liv som inte är helt självklar att dela på FB. Jag skriver av tre skäl. Det första är att jag vet att jag inte är ensam om detta och att det fins ett stigma kring den här typen av ohälsa. För att bryta det krävs vittnesmål och vi som blir utmattade pratar om det. Jag erkänner gärna att det är lättare när en är frisk och har det hela bakom sig, men icke destu mindre är det viktigt att kunna tala också när en är sjuk.

Mitt andra skäl är att jag helt enkelt vill att människor jag bryr mig om och som bryr sig om mig, ska veta hur mitt liv är.

Det tredje skälet är terapeutiskt. För mig är det ett verktyg i rehabiliteringen att sätta ord på det jag är med om och berätta om det. Att leva mina värderingar i relation till mig själv också när jag är skör. Att vara och våga vara en hel människa. Livet är inte bara framgång, soliga gräsmattor och såpbubblor. Det är skört och svårt också, åtminstone mitt liv.

Mitt tillstånd nu hänger ihop med den utmattning som gjorde att jag gick i däck för 2,5 år sedan. Då låg jag en månad med feber. Min hjärna hade slut på bränsle och det satte sig på immunförsvaret sa doktorn. Sedan har jag långsamt blivit bättre, förra hösten hade jag långa perioder när jag kände mig nästan helt återställd.

Men i år har jag blivit sämre och efter semestern eskalerade både de fysiska skoven- att jag får förkylningssymptom, ont i kroppen, halsen och allmän orkeslöshet i musklerna- hjärntröttheten eskalerade också. Den innebär att jag är känslig för ljud. Att jag har svårt med samtal där många pratar med varandra och att jag blir trött av mötet med andra människor, särskilt flera på en gång. Detta är några effekter/ symptom som utmattningen visar sig i.

Så nu är det dags igen. Och jag vet ju, att en utmattning av det slag jag har inte kommer över en natt, det byggs upp under lång tid. I gengäld finns det inte heller någon quickfix, det tar lång tid att återhämta sig. Det är så otroligt frustrerande. Att inte kunna fungera på sin ”vanliga” nivå. Att det tar tid att komma tillbaka, att det inte fins en formel för hur en gör det. Det ger också upphov till sorg och oro.

Och om du läst så här långt; jag är lite skör. Behöver inte goda råd, jag har erfarenhet och får bra behandling. Men jag behöver omtanke och vänskap.

Jag vill gärna se den här sjukskrivningen som en möjlighet- inte som ett nederlag. Utan som en hjälp att hitta min väg till ett friskt liv.

Om hösten

Plötsligt är det mörkt när klockan slagit halv åtta om kvällen. Alla sommarbarn har firat sina födelsedagar, ätit jordgubbstårta i solen och öppnat sina paket i gräset.

Nu skiftar träden färg, kronor i mässing och guld ska sträcka sig mot himlen i en sista gest av stolthet innan vinden klär av dem. Snart står de nakna i mötet med vinterns drottning.

Men inte riktigt ännu. De möter höstens första frost ännu färgsprakande och starka. Håller om oss när vi går på promenad i skogen. Vi har tagit fram varma tröjor, eller kanske en extra fleece. Vi som nyss hade våra bara fötter i sandaler och lät vinden smeka våra bara ben, funderar nu på vart vantarna ligger gömda. Vi stannar upp på promenaden en dag som denna när solen skiner och luften är hög och klar. Vi säger – Titta så vackert ljuset är genom de gula löven.

Eller så hinner vi inte. Promenera, stanna, titta, njuta. Några av oss springer för fullt i vardagens ekorrhjul. Hämta, lämna, vabba, jobba, helgerna fylls med aktiviteter och väldiga tvättberg. Semestern är längesedan. Julledigheten långt borta. Kanske ser vi några lediga dagar på höstlovet som en hägring framför oss.

Det är mörkt halv åtta om kvällen. Höstbarnens födelsedagar kommer nu som pärlor på en tråd. Vi firar dem inne, i sken av värmeljus med morotskaka och kaffe. Ser på när de öppnar paketen på soffbordet och släktens yngsta vill hjälpa till med alla färgglada snören. Har vi tur, värmer solen ännu fram på eftermiddagen så det går att grilla korv i trädgården. Njuta av att vara ute, tillsammans, en gång till.

Jag förundras över tiden, hur den hoppar, smyger sig fram. Upplevelsen är inte linjär och regelbunden- så som den ska vara i teorin. Upplevelsen av tiden är organisk, överraskande. Som ljuset. Det förändras regelbundet lite grann varje dygn. Ändå vet jag att någon gång i början av april, då kommer jag upptäcka att det plötsligt är ljust. När det tidigare var mörkt. Precis som jag nu, helt plötsligt omfamnas av mörkret trots att klockan bara blivit halv åtta om kvällen.